Spionen som avslöjades av sin egen hemhjälp

Det är eftermiddagen den 19 juni 1963. I en stor villa i Djursholm utanför Stockholm letar en kvinna på vinden. Hon heter Carin Rosén och har arbetat som hemhjälp hos familjen Wennerström i sex år.

Runt en vattentank ligger träspån som isolering. Inne bland spånen hittar hon några små paket, ungefär en decimeter långa, inslagna i grått papper och tejpade. Hon tar med sig två och ringer polisen.

I ett av paketen ligger två filmrullar. Nästa morgon grips hennes arbetsgivare, översten Stig Wennerström, på Riksbron mitt i Stockholm.

En överste med fina jobb

Stig Wennerström föddes i Stockholm 1906. Han blev officer i flottan och gick sedan över till flygvapnet, där han till slut blev överste. Han hade studerat ryska och fick flera av försvarets mest betrodda uppdrag.

Mellan 1949 och 1952 var han flygattaché i Moskva, alltså en officer som representerade det svenska flygvapnet på ambassaden. Sedan fick han samma jobb i Washington. När han kom hem 1957 blev han chef för flygavdelningen på försvarets kommandoexpedition, en central del av försvarsledningen. Efter pensioneringen 1961 började han arbeta på utrikesdepartementet som expert på nedrustning.

Det var en perfekt karriär för en spion.

Nästan 15 år av spioneri

Hela tiden arbetade han för Sovjetunionen. Han erkände senare att han hade lämnat uppgifter en gång 1946, och att han sedan spionerade utan avbrott från slutet av 1948. Den statliga utredningen efteråt skrev: "Wennerström har erkänt, att hans spioneri pågått i närmare 15 år."

Hos den sovjetiska militära underrättelsetjänsten hade han kodnamnet Örnen. Enligt Populär Historia lämnade han över minst 20 000 sidor hemliga dokument bara under de sista sex åren, bland annat om flygvapnets planer, hemliga baser och radarförsvaret.

Utredningen bedömde att den allra största skadan skedde under hans år i försvarsledningen. Där fick han se nästan allt.

Säpo hade inga bevis

Säkerhetspolisen, Säpo, började intressera sig för honom på allvar i slutet av 1950-talet. Hösten 1959 började de avlyssna hans telefon. Jobbet på utrikesdepartementet ska enligt Populär Historia delvis ha varit ett sätt att begränsa vilka hemligheter han kom åt. Enligt Populär Historia hade familjen också märkt ut sig genom att leva över sina tillgångar, med flera bilar, en stor villa och resor utomlands.

Men misstankar räckte inte. Säpo behövde bevis, och de saknade någon som kunde se vad som hände inne i huset.

Redan i februari 1962 diskuterade de att kontakta familjens hemhjälp, men de tyckte att det var för riskabelt. Om hon berättade för sin arbetsgivare skulle allt vara förstört. Våren 1963 bestämde de sig ändå. Enligt utredningen tänkte man att "det fick bära eller brista". Den 16 maj 1963 tog polisen kontakt med Carin Rosén.

Det hon redan hade sett

Det visade sig att hon hade sett mycket. Hon berättade om en stor fotoutrustning med ett stativ och två lampor, som gick att använda för att fotografera dokument. Hon hade sett "en underlig radioapparat inbyggd i en bokhylla". Hon hade sett översten bränna pappersremsor i en panna i öppna spisen och sedan spola ner askan i toaletten.

I början av juni berättade hon att det fanns sex kameror i huset, och att han hade suttit och lyssnat på morsesignaler, alltså meddelanden i form av korta och långa pip. Två veckor senare hittade hon paketen på vinden.

Gripandet på Riksbron

Morgonen den 20 juni gick Wennerström som vanligt mot utrikesdepartementet. På Riksbron grep Säpo honom. Den sovjetiska filmen var svår att framkalla, och det tog en expert flera dagar. Enligt Populär Historia erkände han när han fick se bilderna.

Carin Rosén blev aldrig någon känd person, men hennes insats glömdes inte bort. Enligt Olof Frånstedt, tidigare operativ chef för Säpos kontraspionage, fick hon 25 000 kronor skattefritt för sin hjälp. Han berättade för DN 2013 att han själv hämtade pengarna kontant i polishusets kassa.

Gripandet blev en politisk skandal. Flera ministrar hade känt till misstankarna i åratal, men statsminister Tage Erlander hade aldrig fått veta. Ett möte där han skulle informeras hade bokats våren 1962 men ställts in, eftersom han hade för mycket att göra. När Wennerström greps var Erlander på resa i Italien.

Livstids fängelse

I häktet försökte han ta sitt liv i oktober 1963, men överlevde. Den 12 juni 1964 dömdes Wennerström för grovt spioneri till livstids straffarbete, som det hette då, och han fick inte längre vara överste. Han dömdes också att betala staten 490 350 kronor i skadestånd. År 1972 ändrade regeringen straffet till 20 år, och 1974 blev han villkorligt frigiven, 68 år gammal. Han gav aldrig några intervjuer efteråt.

Själv sa han att han ville bevara världsfreden genom att hjälpa till att hålla balansen mellan stormakterna. Alla har inte trott på den förklaringen. Historikern Wilhelm Agrell har dessutom ifrågasatt hur värdefullt hans material egentligen var för Sovjet, och kallat bilden av honom som storspion för en myt.

Stig Wennerström dog i mars 2006, 99 år gammal. Juristerna som granskade fallet kallade honom "den ensamme vargen", och de skrev att det snarare var förvånande att han över huvud taget hade kunnat avslöjas. Konstigt nog var det inte Säpos spanare utan kvinnan som städade hans hus som till slut fällde honom.