Änglamakerskan i Helsingborg, kvinnan som tog betalt för barn som aldrig fick växa upp

Ett gott hem hos en barnlös tjänstemannafamilj. Ungefär så lovade Hilda Nilsson när hon svarade ogifta mammor i Skåne under 1910-talet. Mammorna letade efter ett fosterhem till sina barn och betalade en summa en gång för alla. Sedan skulle barnet få växa upp hos en snäll familj.
Men Hilda Nilssons man var ingen tjänsteman, och familjen var långt ifrån välbärgad. Åtta av barnen fick aldrig växa upp.
Ett barn utan pappa
För att förstå hur det kunde hända måste man förstå hur det var att få barn utan att vara gift. Det var en stor skam. Barnen kallades "oäkta", och många mammor kunde inte behålla dem, både för att de behövde arbeta och för att de riskerade att bli utstötta.
Därför lämnades många barn bort till fosterhem. Ofta betalade mamman en summa "i ett för allt", och sedan förväntades ingen höra av sig mer. Redan 1914 pekade Statistiska centralbyrån på problemet: när fosterföräldrar fick betalt på det sättet var "barnets död liktydig med ekonomisk vinst".
Kvinnor som medvetet lät fosterbarn dö kallades änglamakerskor. Enligt historikern Cecilia Riving, som har gått igenom domstolshandlingarna i fallet, grundades ordet "på föreställningen att fostermödrarna dödade barnen och därigenom gjorde dem till små änglar".
Familjen på Bruksgatan
Hilda Nilsson föddes 1876 i Tirup i Skåne. Hon kom till Helsingborg och arbetade bland annat på gummifabriken. År 1905 gifte hon sig med Gustaf Nilsson, som arbetade i Helsingborgs hamn.
Familjen hade dåligt med pengar. Från 1914 drogs pengar från mannens lön varje vecka för gamla skulder, och 1915 gick makarna i konkurs. Hilda Nilsson tog emot fosterbarn för att tjäna pengar. Två av dem var anmälda till myndigheterna, och de överlevde.

Barnen som ingen visste om
Men det fanns fler barn. Hilda Nilsson svarade på annonser i Skånska Dagbladet, där mammor sökte fosterhem, och fick tips från en kvinna som drev ett hem för ogifta mammor i Malmö. Mammorna betalade mellan 300 och 600 kronor. För familjen var det mycket pengar, eftersom mannen tjänade drygt 20 kronor i veckan. Men domstolen konstaterade att hon lätt borde ha insett att 300 kronor inte räckte för att ta hand om ett barn under någon längre tid.
De här barnen anmälde hon aldrig, fast lagen krävde det. Enligt Riving hade stadens myndigheter därför "ingen kännedom om barnens existens".
Enligt domstolshandlingarna dränkte hon det första barnet, en flicka på fem månader, när hon badade henne. Dagen efter brände hon kroppen i ugnen i tvättstugan. Hon använde i stort sett samma metod för de andra sju. En del av barnen dödade hon direkt efter att hon tagit emot dem, så att varken hennes man eller grannarna någonsin visste att de hade funnits. Om den första flickan sa hon till sin man att "fint folk" hade hämtat henne.
Tre gånger krävde hon in resten av betalningen, trots att barnen redan var döda.
Mamman som ville hälsa på
En av mammorna hette Blenda. Hon hade fått höra att hennes son var frisk och växte som han skulle, och att han skulle flytta med Hilda Nilssons syster till Malmberget. När Blenda inte fick någon adress reste hon till Helsingborg för att fråga om honom. Där fick hon beskedet att han var död.
"Fru Nilsson bara stirrade på mig och sökte inte att trösta mig", berättade Blenda senare.
Hon fick inget svar på var pojken var begravd. Hon började forska själv och skrev till slut till fosterbarnsnämnden i Helsingborg. Där satt Hanna Christer-Nilsson, stadens första kvinnliga läkare. Det var hon som polisanmälde Hilda Nilsson.
Den 20 december 1916 greps Hilda Nilsson i sitt hem. Efter en dryg vecka bröt hon ihop och erkände tre av morden. Under de följande dagarna erkände hon fler, och den 3 januari 1917 det sista.

Domen
Rättegången hölls i Helsingborgs rådhusrätt från januari 1917. Läkare bedömde att hon inte hade varit sjuk i själen när hon begick brotten. Enligt Riving pekade både hennes egna förhör och domstolen på pengarna som det huvudsakliga, och troligen enda, motivet.
Den 13 juni 1917 dömdes hon för sju mord och ett dråp. Straffet blev döden. Hovrätten fastställde domen, och hon blev den sista kvinnan i Sverige som dömdes till döden.
Hennes man förhördes också. Han sa att han hade varit "fullständigt omedveten" om hustruns brott.
Cellen i Landskrona
Hilda Nilsson fördes till tvångsarbetsanstalten på Landskrona citadell. Den 10 augusti 1917 hittades hon död i sin cell, 41 år gammal.
Enligt Helsingborgs stadslexikon hängde hon sig med ett tygstycke som hon hade knutit fast vid fönstret i cellen.
Hade hon avrättats hade hon blivit den sista kvinnan som avrättades i Sverige, i stället för Anna Månsdotter från Yngsjö, som halshöggs 1890. Men ingen hade avrättats i Sverige sedan 1910, och fyra år senare avskaffades dödsstraffet i fredstid.

Lagen som kom dagen efter
Dagen efter domen, den 14 juni 1917, fick Sverige en ny lag om barn utom äktenskap. Varje barn som föddes utan gifta föräldrar skulle få en barnavårdsman, som skulle hjälpa mamman att ta reda på vem pappan var och se till att han betalade underhåll. Lagen hade föreslagits redan 1915, innan fallet upptäcktes. Men enligt Riving måste fallet ha fungerat som ett slutgiltigt bevis på att förändringar behövdes.
Mammorna hade betalat för att deras barn skulle få ett gott hem. Konstigt nog var det just pengarna, som skulle trygga barnens framtid, som blev deras död.


