Bulltoftakapningen, när Sverige släppte två mördare för att rädda ett flygplan

1972 kapades ett SAS-plan på väg till Arlanda. För att rädda passagerarna släppte Sverige två dömda mördare ur fängelset, och lät dem flyga iväg.
Mordet på ambassadören
Den 7 april 1971 gick två unga kroater, Miro Barešić och Anđelko Brajković, in på Jugoslaviens ambassad på Strandvägen i Stockholm. De band ambassadören Vladimir Rolović vid en stol och sköt honom. En sekreterare skadades också. Rolović dog av skadorna.
Männen hörde till en kroatisk nationalistisk grupp, Svarta legionen, och räknades till den rörelse som i svenska myndigheters texter kallas Ustasja. De ville ha ett självständigt Kroatien, skilt från Jugoslavien. När de fördes ut ropade de hyllningar till Ante Pavelić, ledaren för den kroatiska Ustasjastaten under andra världskriget.
Barešić och Brajković dömdes till livstids fängelse. Tre medhjälpare fick kortare straff. Två andra kroater hade två månader tidigare ockuperat Jugoslaviens konsulat i Göteborg, och även de satt i svenska fängelser.

I augusti 1972 rymde båda mördarna från Kumlaanstalten, tillsammans med flera andra fångar. De greps i ett sädesfält utanför Hova. En månad senare var de fria igen. Den gången var det staten själv som släppte dem.
Flight SK 130
Fredagen den 15 september 1972 lyfte SAS-flyget SK 130 från Torslanda i Göteborg mot Arlanda. Planet var en DC-9 som hette Gunder Viking. Ombord fanns drygt 80 passagerare och fyra i besättningen.
Under flygningen tog tre kroater över planet. Kraven var att sju kroater som satt i svenska fängelser skulle släppas och lämnas över till dem. Annars skulle planet sprängas.
Omkring klockan fem på eftermiddagen landade planet på Bulltofta, Malmös flygplats. Där blev det stående på marken i omkring sexton timmar.

Natten i kontrolltornet
Justitieminister Lennart Geijer åkte till Bulltofta och förhandlade från kontrolltornet. Han höll kontakt med statsminister Olof Palme och regeringen i Stockholm.
Regeringen beslöt att de sju fångarna skulle föras till Bulltofta. De flögs in under natten från fängelser runt om i landet. Vid midnatt kom ett telegram från Stockholm där det stod att statsministern och tre statsråd skulle mördas om regeringen gav efter.
Geijer pratade med fångarna. En av dem ville inte följa med. Enligt konstitutionsutskottets granskning var ett av skälen att han snart hade avtjänat sitt straff i Sverige.

Utväxlingen
Omkring klockan fyra på morgonen gick de första fångarna ombord, och 30 passagerare fick gå av. Sedan kom ännu ett krav, en lösensumma. Enligt granskningen var det de frisläppta fångarna som låg bakom det.
Staten betalade omkring 460 000 kronor. Vid halv nio släpptes de sista passagerarna. Strax före nio lyfte planet med besättningen, kaparna och de sex fångarna, mot Madrid. Där gav kaparna upp.
Knappast lagligt
Det fanns knappast någon lag som gav regeringen rätt att släppa dömda fångar till kapare. Det fattades heller inget formellt regeringsbeslut i konselj. Lösensumman fördes senare in i statsbudgeten bland oförutsedda utgifter.
Riksdagens konstitutionsutskott granskade saken 1973. Utskottet skrev att frigivningen och lösensumman var "åtgärder som knappast kan anses lagligen grundade". Men regeringen hade haft rätt i att det rådde "en uppenbar nödsituation", och utskottet riktade ingen anmärkning.

Terroristlagen
Kapningen satte fart på ny lagstiftning. Regeringen skrev att händelserna på Bulltofta "på ett skrämmande sätt" visade hur den internationella terrorismen arbetade. Den 6 april 1973 röstade riksdagen igenom terroristlagen, och den trädde i kraft den 1 maj samma år.
Lagen gjorde det lättare att stoppa vid gränsen och utvisa utlänningar som misstänktes tillhöra grupper som kunde använda politiskt våld i Sverige. Den som inte kunde skickas ut kunde i stället få sin telefon avlyssnad, sin post granskad och sin bostad genomsökt. Kritikerna i riksdagen varnade för rättssäkerheten. En ledamot jämförde den med 1889 års munkorgslag.
Mindre än ett år senare hände något liknande. Vid Norrmalmstorgsdramat i augusti 1973 lät regeringen hämta en fånge, Clark Olofsson, från fängelset i Norrköping, och polisen släppte in honom till bankrånaren. Konstitutionsutskottet jämförde själv de två fallen.
Mördaren kom tillbaka
Spanien lämnade inte ut männen till Sverige. Barešić satt fängslad i Spanien i nästan två år och skickades sedan till Paraguay. Senare blev han, under falskt namn, livvakt åt Paraguays ambassadör i Washington.
1979 avslöjades han, och i maj 1980 lämnades han över till Sverige för att avtjäna sitt livstidsstraff. Geijer hade sagt redan 1972 att straffet inte försvann bara för att fångarna fick lämna landet. Han fick rätt.
När Olof Palme mördades 1986 satt Barešić i fängelse i Täby. Han förhördes, men han hade ingen permission den kvällen. 1985 hade regeringen gjort om hans straff till 18 år, och i december 1987 utvisades han till Paraguay. Han dödades i Kroatien den 31 juli 1991, när kriget där hade börjat. Hur han dog är fortfarande omstritt.
Konstigt nog stängde Bulltofta för gott mindre än tre månader efter kapningen. I december 1972 flyttade Malmös flyg till Sturup.


