Språk & ordHjärta · 3 min läsning

Därför skriver vi bokstäver som ingen säger

Svartvit bild av en handskriven sida med tät medeltida text och en stor utsmyckad bokstav i början.
Handskrift av Äldre Västgötalagen (sent 1200-tal), ur Natanael Beckman 1912. Public domain (beskuren)

Hjärta, hjul, djur, ljus, gjorde, hjälm, ljud. Du skriver dem utan att tänka på det. Men ingen säger h:et i hjärta, d:et i djur eller l:et i ljus.

Så varför står de där?

De var inte alltid tysta

Svaret är att bokstäverna en gång uttalades. På fornsvenska, medeltidens svenska, stavades orden hiärta, hiul, diur och lius, enligt Svenska Akademiens ordbok, SAOB. Stavningen följde uttalet. Då uttalades h:et i hjul och d:et i djur.

Språkforskaren Martin Persson kallar h:et och l:et i ord som hjul och ljus för "rena fornminnen".

Svartvit bild av en handskriven sida med tät medeltida text och en stor utsmyckad bokstav i början.
En sida ur Äldre Västgötalagen från sent 1200-tal. På fornsvenska stavades orden i stort sett som de lät. Handskrift av Äldre Västgötalagen (sent 1200-tal), ur Natanael Beckman 1912. Public domain (beskuren)

Talet ändrades, skriften stod kvar

Någon gång under 1500-, 1600- och 1700-talen slutade svenskarna att uttala ljuden. Språkhistorikern Gösta Bergman skrev 1940: "Även d, l och h framför j i t. ex. djärv, ljuv och hjort försvunno i uttalet under denna period."

Men stavningen var redan bestämd, och den ändrades inte. Enligt Bergman noterade skalden Leopold att d och l ännu kunde höras omkring år 1800, i högtidligt föredrag.

Det syns i gamla texter. När folk skrev som de pratade blev det fel. Enligt SAOB stavades hjul ibland jul redan 1613, och ljus, hjärta och hjälm kunde stavas jus, järta och jelm under 1600- och 1700-talen.

I dag uttalas hjul och jul helt likadant.

1500–1700försvann ljuden ur talet
1906blev hvad vad, men inte hjul jul
1943föreslog lärarna jälp och jus

Det h som försvann ännu tidigare

Ljud är ett specialfall. Ordet hade en gång ett h framför l:et. På isländska stavas det fortfarande hljóð. Men enligt språkforskaren Adolf Noreen fanns ett sådant h framför l, n och r i isländskan och i den äldsta runsvenskan. I fornsvenskan finns bara spår av det i gamla lagformler. Svenskan tappade det alltså redan tidigt.

I isländskan hörs h:et i hjarta fortfarande, som ett väsande ljud. I norskan är det lika tyst som i svenskan.

Stavningsreformen rörde dem inte

När stavningsreformen kom 1906 försvann h:et i hvad. Det hade enligt Språktidningen sedan länge uttalats utan hörbart h. Men reformen gällde bara v-ljudet och t-ljudet. Hjul, djur, ljus och gjorde fick behålla sina tysta bokstäver.

Reformen tog helt enkelt inte upp dem.

Försöken att ändra

Flera har försökt. År 1934 ville språkforskaren J. A. Lundell, enligt Språktidningen, "stryka stumma bokstäver i ord som hjärta, gjorde och värld för att i stället stava järta, jorde och värd".

År 1943 lade folkskollärarna fram ett förslag till ny stavning. "Det som lärarna kallade stumma tecken skulle strykas: jälp, jus och jorde i stället för hjälp, ljus och gjorde", skriver Språktidningen.

Förslaget fick hård kritik. Språkprofessorn Johan Palmér i Lund påpekade 1945 att ett nystavat jord skulle kunna betyda både gjord, hjord och jord, vilket enligt honom skulle leda "till oklarhet för läsaren".

Förslaget genomfördes aldrig. År 1999 försökte tre riksdagsledamöter väcka idén till liv igen, med stavningar som jud och jälm. Det blev inte heller av.

Inte helt tysta överallt

Ljuden har inte försvunnit överallt. Enligt SAOB, vars artikel om djup trycktes 1918, uttalades d:et i ord som djup fortfarande i vissa dialekter, särskilt i Dalarna och på Gotland, och i finlandssvenskan.

Konstigt nog stavar vi alltså fortfarande som man pratade på medeltiden, medan talet har gått vidare för länge sedan.

Fler stories i Språk & ord →