Språk & ord1700-talet · 3 min läsning

Naturnamnen, därför heter så många svenskar Lindberg, Bergström och Sjöberg

Stora gröna lindar i solsken bakom gravstenar och gräsmattor på en kyrkogård.
Den tusenåriga linden vid Torslanda kyrka. Foto: Achird, CC BY-SA 3.0 (beskuren)

Heter du Lindqvist, Bergström eller Sjöberg? Då är det ofta en förfader som en gång valde namnet själv, genom att sätta ihop två ord från naturen.

Adelns namn som förebild

Förr hade vanligt folk inga ärftliga efternamn. Om pappan hette Anders hette sonen Andersson. Först ut med fasta efternamn var adeln, och deras namn var ofta sammansatta, som Gyllenstierna och Anckarswärd.

Enligt Isof började borgarna på 1600-talet ta namn "efter mönster från de sammansatta adelsnamnen och tyska namn". Under 1700-talet blev de vanliga, skriver SCB. "Borgarna inspirerades av detta men adelsnamnen ansågs ”reserverade” och man valde istället namn från naturen eller den ort man härstammade från."

Hantverkarna i andra länder fick ofta namn efter yrket, som Taylor i England och Schneider i Tyskland, båda med betydelsen skräddare. Så blev det inte i Sverige. "Hantverkarna tog naturnamn istället, gärna med Lind- som förled", skriver SCB.

Två ord ihop

Enligt SCB är naturnamnen ofta tvåledade, med naturord både först och sist. Det överlägset vanligaste förledet är Lind-, och lika dominerande som slutled är -berg. "Det är därmed ingen slump att Lindberg är det vanligaste naturnamnet", skriver SCB. Andra vanliga förled är Berg-, Ek-, Lund- och Sjö-, och vanliga slutled är -gren, -kvist, -lund och -ström.

Ofta kom första delen från hemtrakten. "Som förled användes ofta en del av något ortnamn, gärna från hemtrakten", skriver Isof. Namnet Almqvist kan till exempel komma från byn Almby.

Men kombinationen behövde inte finnas i verkligheten. "Några Granlöv, Lindbäckar, Sandgrenar och Rosberg hittar man ju knappast i naturen", skriver SCB.

En uppslagen gammal kyrkbok med handskrivna namn och födelseår i kolumner.
En svensk husförhörslängd från 1800-talet. I kyrkböckerna kan man se när ett nytt släktnamn dyker upp i en släkt. Svenska kyrkan, 1800-talet. Public domain (beskuren)

Nytt namn i staden

Under 1800-talet blev det enligt SCB vanligt att byta från ett -son-namn till ett naturnamn i samband med att man flyttade från landet till staden, eller när man utvandrade.

Senare började staten själv uppmuntra nya namn. Myndigheterna ville enligt Isof att folk skulle ta mer särskiljande namn i stället för de vanligaste -son-namnen, bland annat för att kunna identifiera folk inför folkpensioneringen. 1921 kom en statlig namnbok med något över 15 000 nya namn. Mellan 1920 och 1952 lades nästan 64 000 nya släktnamn till i folkbokföringen, enligt SCB.

Lindbergh hette Månsson

Det mest kända naturnamnet i världen kanske är Lindbergh, efter flygaren Charles Lindbergh som flög ensam över Atlanten 1927. Hans farfar var svensk och hette Ola Månsson.

Enligt Svenskt biografiskt lexikon satt Ola Månsson för bondeståndet i riksdagen och var direktör vid Riksbankens lånekontor i Malmö. Han ställdes till svars för brott mot bankens regler, bland annat för att han hade tagit betalt för att hjälpa folk med låneansökningar. Svea hovrätt frikände honom, men Högsta domstolen dömde honom att förlora sitt ämbete.

I maj 1859, innan målet var slutligt avgjort, lämnade han Sverige för USA. Han hade med sig en ny kvinna och deras lille son, Charles Lindberghs blivande pappa, och lämnade efter sig skulder, sin hustru och sina barn. I Minnesota kallade han sig August Lindbergh. Enligt biografen A. Scott Berg tog han det efternamn som hans två äldre söner hade fått vid universitetet i Lund.

Svartvitt ovalt porträtt av en äldre man med helskägg, bakåtkammat hår, mörk kavaj och väst.
Ola Månsson, i USA August Lindbergh, omkring 1873. Okänd fotograf. Public domain (beskuren)

Q:et som blev kvar

Många naturnamn stavas fortfarande på gammalt sätt. Stavningen qv byttes mot kv i vanliga ord redan i Svenska Akademiens ordlista 1889, och qväll blev kväll. Men många släkter behöll den gamla stavningen i sina namn.

I Skatteverkets lista från 2026 är den gamla stavningen klart vanligast. 15 640 heter Lindqvist, men bara 4 469 Lindkvist. 8 732 heter Blomqvist och 2 121 Blomkvist.

27 178heter Lindberg
15 640heter Lindqvist, med q
4 469heter Lindkvist, med k

Fler än var tredje

Enligt en genomgång från SCB 2015 hade 3,4 miljoner svenskar, eller 35 procent, ett efternamn med anknytning till naturen. Knappt 2,7 miljoner hade ett namn som slutar på -son. Längst norrut är naturnamnen vanligast. I Malå, Arvidsjaur och Skellefteå har omkring 60 procent av befolkningen naturnamn.

Ändå är -son-namnen i topp när man räknar varje namn för sig. Andersson, Johansson och Karlsson är de vanligaste. Det första namnet som inte slutar på -son är Lindberg, på plats 17.

Konstigt nog har alltså fler svenskar ett naturnamn än ett -son-namn. Men naturnamnen är utspridda på väldigt många olika namn, medan -son-namnen samlas på några få stora. Därför når inget naturnamn högre än plats 17.

Fler stories i Språk & ord →