Steriliseringslagarna, när staten bestämde vem som fick bli förälder

Mellan 1935 och 1975 steriliserades nära 63 000 människor i Sverige enligt särskilda steriliseringslagar. 93 procent av dem var kvinnor.
Många gick med på det själva. Men tusentals fick aldrig välja. Och det dröjde till 1997 innan det blev en stor nyhet.
Idén om ett bättre folk
I början av 1900-talet spreds idén om rashygien över världen. Tanken var att samhället skulle bli bättre om vissa människor inte fick barn, till exempel de som ansågs vara psykiskt sjuka, utvecklingsstörda eller "asociala".
Sverige var tidigt ute. År 1922 öppnade Statens institut för rasbiologi i Uppsala, med läkaren Herman Lundborg som chef. Den första steriliseringslagen i världen hade kommit långt tidigare, i delstaten Indiana i USA 1907.

Lagarna
År 1934 antog riksdagen den första steriliseringslagen. Den började gälla den 1 januari 1935. Enligt lagen fick en person som ansågs lida av "sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten" steriliseras utan sitt samtycke. Det gällde om personen ansågs olämplig att ta hand om barn eller riskerade att föra sjukdomen vidare, och ansågs sakna förmåga att ge ett giltigt samtycke.
Bakom lagarna stod riksdagens partier "i stort sett eniga", om än med olika motiveringar, enligt den statliga utredning som långt senare granskade det som hänt. Även paret Alva och Gunnar Myrdal, två av folkhemmets mest kända tänkare, förespråkade sterilisering. I boken Kris i befolkningsfrågan från 1934 ville de sortera ut "höggradigt livsodugliga individer" genom ett "ganska skoningslöst steriliseringsförfarande".
År 1941 kom en ny och strängare lag. Nu kunde människor också steriliseras om de på grund av ett "asocialt levnadssätt" ansågs olämpliga att ta hand om barn. Formellt krävdes samtycke, men det fanns undantag för dem som ansågs sakna förmåga att samtycka. Lagen hade ingen nedre åldersgräns. I praktiken gick Medicinalstyrelsen ofta vid 15 år, men det finns ansökningar om sterilisering av tolvåringar.
Frivilligt på papperet
De flesta ansökningarna var formellt frivilliga. Men verkligheten var ofta en annan.
Enligt utredningen kunde sterilisering ställas som "uttryckligt villkor" för att få lämna en anstalt, för att få gifta sig, för att få göra abort eller för att få ekonomiskt bidrag. Den som var intagen på en anstalt kunde få veta att den bara fick skrivas ut efter en sterilisering. På många institutioner var det praxis, något som JO kritiserade redan 1947.
Utredningen räknade fram ungefärliga siffror:
- Omkring 21 000 steriliserades under tvång eller under tvångsliknande förhållanden, de flesta under de första tjugo åren. - Knappt 6 000 steriliserades efter övertalning eller påtryckning. - Drygt 31 000 steriliseringar var frivilliga. - Drygt 4 000 gick inte att klassificera.
Det är uppskattningar, byggda på ett stickprov av drygt tusen akter. Lagarna drabbade enligt utredningen "särskilt svaga och underprivilegierade grupper". Flest steriliseringar gjordes kring åren 1947–1952.
Lagen som försvann 1975
Med tiden ändrades synen. Under 1950-talet minskade tvånget, och allt fler steriliseringar gjordes för att människor själva ville det. År 1975 kom en ny lag, som började gälla 1976. Nu fick ingen steriliseras utan att själv begära det.
Nyheten 1997
I augusti 1997 skrev journalisten Maciej Zaremba en artikelserie i Dagens Nyheter om steriliseringarna. Det mesta hade varit känt av forskare, men för de flesta svenskar var det nytt.
Nyheten spreds över världen. Tidningar i bland annat Storbritannien och USA skrev om hur välfärdslandet Sverige hade steriliserat tusentals människor. Den statliga utredningen konstaterade senare att debatten "knappast hade kommit till stånd" utan Zarembas artiklar.
Regeringen tillsatte en utredning, och från 1999 kunde den som hade steriliserats under tvång eller tvångsliknande förhållanden få 175 000 kronor i ersättning. Knappt 1 600 personer fick ersättningen.

Inte bara Sverige
Sverige var inte ensamt. Danmark, Norge och Finland hade liknande lagar, och i Norge gällde lagen till och med 1977. I Nazityskland steriliserades omkring 400 000 människor. Enligt utredningen är det svårt att avgöra om tvångssteriliseringar var vanligare i Sverige än i grannländerna.
Ett krav på sterilisering levde dessutom kvar i Sverige långt efter 1975. Den som ville byta juridiskt kön var tvungen att vara steriliserad eller sakna förmåga att få barn, ända till den 1 juli 2013. Sedan 2018 kan de som drabbades få 225 000 kronor i ersättning.
Lagarna stiftades i det folkhem som skulle ta hand om alla. Konstigt nog var det just tanken på ett bättre samhälle som bidrog till att tusentals människor aldrig fick bestämma själva om de skulle få barn.


