Gifte du dig kunde du få sparken, och först 1939 kom en lag emot det

Före 1939 fanns det ingen lag i Sverige som hindrade privata arbetsgivare och kommuner från att säga upp en kvinna för att hon gifte sig. Eller för att hon förlovade sig, eller blev gravid.
På många arbetsplatser var det precis vad som hände.
Staten hade regeln
Staten hade länge haft regeln. Enligt en motion i riksdagen 1951 skulle en kvinna med fast tjänst vid Telegrafverket avgå om hon gifte sig, och det hade gällt sedan 1867. Postverket hade samma regel sedan 1886 och Statens järnvägar sedan 1907.
Enligt verkens instruktioner skulle en kvinna som gifte sig "anses hava frånträtt" sin tjänst. Hon behövde alltså inte ens säga upp sig. Giftermålet räknades som att hon hade slutat. Ibland fick hon stanna kvar, men då bara som extra anställd, utan fast tjänst.

Liknande regler gällde för lärarinnor vid de statliga läroverken, som enligt 1905 års läroverksstadga var skyldiga att avgå om de gifte sig, och för kvinnliga läkare i offentlig tjänst från 1903.
Telegrafverket hade en egen förklaring. När regeringen 1912 bad verket yttra sig om regeln skrev telegrafstyrelsen att en telefonist som gifte sig med någon utanför verket kunde frestas att "trots förbud avlyssna telefonsamtal".

1917 och 1918 mildrade riksdagen reglerna. Sedan behörighetslagen trätt i kraft 1925 hade de enligt motionen 1951 försvunnit från statens tjänster. Men många kvinnor som hade fått lämna sina tjänster före 1917 förlorade också rätten till den pension de hade betalat avgifter för.
Bankerna
I privata företag fanns inget hinder alls.
Flera affärsbanker hade generella förbud mot att kvinnor stannade kvar när de gifte sig, även om undantag kunde göras. Enligt riksdagens utskott hände det också att gifta kvinnor fick stanna, men med sänkt lön och utan pensionsrätt. Utskottet noterade att det från vissa håll hade hävdats att det alltmer mekaniserade kontorsarbetet krävde en "snabbhet och intensitet, som lättare uppnås av yngre arbetskraft".
Inom Kooperativa förbundet hade det enligt förbundet självt länge setts som självklart att kvinnor i kontor och butik slutade när de gifte sig. Och enligt kommunaltjänstemännens förbund fanns det kommuner, bland dem "landets tredje stad", som hade ett formellt förbud.

Befolkningskommissionen och Kvinnoarbetskommittén gjorde en enkät. Av 1 534 företag med kvinnliga tjänstemän och butiksanställda svarade ungefär en tredjedel att giftermål ledde till avsked, eller att det var oklart. De företagen hade tillsammans 11 066 kvinnliga anställda. Bland 648 företag med kvinnliga arbetare var det ungefär en tiondel.
"Dubbeltjänstsystemet"
Under 1930-talets kris gick debatten åt andra hållet. Många tyckte att gifta kvinnor tog jobben från dem som behövde dem bättre.
Den 15 januari 1934 krävde tre ledamöter i riksdagens andra kammare en utredning om hur man skulle kunna "förmå de gifta kvinnorna att frånträda sina tjänster" i stat och kommun. De angrep det "s. k. dubbeltjänstsystem, som gör det möjligt för vissa familjer att leva i överflöd och med dubbla inkomster".

Riksdagen beslöt att frågan skulle utredas. Men utredningen, Kvinnoarbetskommittén, leddes av Kerstin Hesselgren, den första kvinnan i riksdagens första kammare. Sekreterare var Alva Myrdal. Georg Nyblom, som hade skrivit motionen, satt själv med i kommittén.

När kommittén lämnade sitt betänkande i november 1938 avvisade den "bestämt" varje förslag om att förbjuda gifta kvinnor att arbeta.
Barnen
Samtidigt oroade sig regeringen för att det föddes för få barn. Redan i maj 1935 skrev regeringen i direktiven till Befolkningskommissionen att det inte kunde uppmuntra familjebildningen att arbetsgivare sa upp kvinnor när de gifte sig eller blev gravida.
Kommissionen menade att uppsägningarna fick kvinnor att skjuta upp eller avstå från att gifta sig.

Socialminister Albert Forslund kallade det "enligt min mening inhumana system" och sa att det vilade på "en förgången tids betraktelsesätt". Den 3 mars 1939 lade regeringen fram ett förslag till lag.
I remissvaren hade bankernas och försäkringsbolagens organisationer, Svenska arbetsgivareföreningen och Kooperativa förbundet sagt nej. Men i januari 1939, medan lagen var på väg, uppmanade bankernas organisation sina medlemmar att sluta. Fram till april hade 23 av 24 affärsbanker lovat att göra det.
Lagen, och hålen
I maj 1939 sa riksdagen ja. Lagen trädde i kraft den 1 juli 1939. Den förbjöd arbetsgivare att säga upp någon för att hen förlovat sig, gift sig, blivit gravid eller fött barn.
Men den gällde bara den som hade varit fast anställd i minst två år, och bara på arbetsplatser med minst tre anställda. Många kvinnor stod alltså fortfarande utan skydd.

Först en ny lag, som trädde i kraft den 1 januari 1946, tog bort gränsen på tre anställda och kravet på två års anställning för den som gifte sig. Utredningen bakom lagen hade velat undanta hembiträden som bodde hos sin arbetsgivare, eftersom det var ett yrke "som man definitivt lämnar vid giftermål". Men regeringen sa nej, och även hembiträdena fick skydd.
Konstigt nog var det alltså staten själv som hade skrivit in regeln i sina instruktioner, långt innan någon lag förbjöd den. En kvinna med fast tjänst som gifte sig ansågs helt enkelt ha slutat.


