Historia1847 · 4 min läsning

Sverige hade slavar ända till 1847, på en ö i Karibien

Gammal målning av en hamn i en grön bergig vik, med segelfartyg och ett fort på en höjd där en svensk flagga vajar.
Hamnen i Gustavia med en svensk fregatt. Okänd konstnär, Sjöhistoriska museet. Public domain

Den 9 oktober 1847 köpte den svenska staten loss de sista slavarna på ön Saint-Barthélemy, i Västindien. Pengarna gick till ägarna.

Enligt SCB blev 523 människor fria. Fram till dess hade Sverige i över sextio år haft en egen slavkoloni.

En ö i utbyte mot Göteborg

Den 1 juli 1784 slöt Gustav III ett avtal med Frankrike. Sverige fick den lilla ön Saint-Barthélemy, och Frankrike fick i gengäld handelsrättigheter i Göteborg.

Ön var ungefär 21 kvadratkilometer och torr. Där fanns inga stora sockerplantager, och vid övertagandet bodde där bara runt 750 människor. Enligt den franske kommendantens förteckning var 281 av dem förslavade.

Hamnstaden Le Carénage fick namnet Gustavia, efter kungen. Den 7 september 1785 blev ön en frihamn, där fartyg från alla länder fick lägga till och handla.

Målning av en ung kung i vit och silvrig kröningsdräkt med hermelinsmantel, stående i ett palatsrum.
Gustav III i kröningsdräkt. Hamnstaden på Saint-Barthélemy döptes efter honom. Alexander Roslin, 1777. Nationalmuseum. Public domain

"På Angola och Africanska kusten"

Den 31 oktober 1786 fick Svenska Västindiska kompaniet sitt privilegiebrev. Kungen skulle få en fjärdedel av de inkomster som kompaniet tog in på ön.

I paragraf 14 fick kompaniet rätt att driva slavhandel "på Angola och Africanska kusten, ther thet tillåtet är".

Kompaniet självt genomförde aldrig någon slavresa. Ett första försök ställdes in 1788, när Sverige hamnade i krig med Ryssland. Men köpmän på ön gav sig in i slavhandeln, både över Atlanten och mellan öarna i Karibien.

Enligt forskare i ett projekt vid Uppsala universitet var ön känd som en bra plats för att köpa och sälja förslavade människor, också olagligt. Från ett fartyg kunde 300 till 400 fångar lossas och sedan säljas vidare, till exempel till Kuba. Ett fartyg, The Resolution, kom 1809 med 378 fångar från Afrika.

I ett förbundsfördrag med Storbritannien 1813 gick Sverige med på att förbjuda slavhandeln. Ändå var Sverige enligt forskarna inblandat i slavhandeln långt in på 1830-talet.

Gammal handritad karta över en stad runt en avlång hamn, med kvarter i rött och grönt och en kompassros i vattnet.
Gustavia på Samuel Fahlbergs karta från 1799. Runt år 1800 var staden ungefär lika stor som Uppsala. Samuel Fahlberg, 1799. Public domain (beskuren)

En svensk slavlag

Runt år 1800 bodde omkring 5 000 människor i Gustavia, ungefär lika många som i Uppsala. Ungefär hälften av öns invånare var svarta, förslavade eller fria.

Den 30 juni 1787 utfärdade den tillförordnade guvernören Pehr Herman Rosenstein en förordning om slavar och fria svarta. Den var en förkortad och något omarbetad kopia av franska slavlagar, byggd på Martiniques lagar, och utfärdades på franska och engelska. Någon svensk version verkar aldrig ha funnits.

Ägaren fick själv piska sin slav, men högst 29 rapp åt gången. En slav som slog sin ägare kunde dömas till döden.

Också svenska ämbetsmän ägde slavar. Enligt befolkningstabellen 1796 hade förre guvernören Carl Fredrik Bagge af Söderby tio, och prästen Sven Thunborg tre.

Färgglad målning av en kaj i en tropisk hamn med palmer och röda hus. Svarta män bär säckar och tunnor, och en vit man med käpp går bakom två av dem.
Kajen i Gustavia i början av 1800-talet. Enligt Fredrik Thomasson visar målningen två sammankedjade svarta män som bär varor, med en vit man bakom. Okänd konstnär, början av 1800-talet. Sjöhistoriska museet. Public domain

32 piskrapp

Thomasson har gått igenom öns domstolsprotokoll, som i dag finns i ett arkiv i Aix-en-Provence i Frankrike.

År 1802 anklagades en slav som hette Jean-Pierre för att ha slagit en vit man vid ett bråk på gatan. Vittnena menade att det var den vite mannen som anföll.

Domstolens fem ledamöter föreslog 40, 40, 25, 25 och 30 rapp. I stället för att välja det lägsta lade de ihop förslagen och delade med fem. Jean-Pierre dömdes till 32 piskrapp vid "quatre piquets", där den dömde spändes fast mellan fyra pålar.

Samma år piskades en förslavad tjänare som hette Suzanna av sin ägarinna så svårt att läkaren fruktade för hennes liv. Domstolen konstaterade att gränsen på 29 rapp hade överskridits grovt. Straffet blev att familjen förlorade henne: Suzanna såldes bort från ön.

1799 stämde två förslavade kvinnor, Marie Anne och Cecile, en vit man, Joseph Chausse, som inte hade betalat för tvätt de gjort på sina lediga dagar. Han hade dessutom slagit en av dem på gatan. Han fick betala för tvätten och böter för misshandeln, men bara hälften så mycket som om han hade slagit en vit. Domstolen skrev ut skälet: att de som stämt honom var slavar.

Friköpet

Den 19 maj 1845 skrev riksdagen till kungen om att köpa loss slavarna på Saint-Barthélemy.

En kommitté på ön började värdera och friköpa människor 1846. Namn, ålder, ägare och pris skrevs in i protokoll som i dag finns i Riksarkivet. Där syns att en del av de förslavade själva betalade en del av sitt pris. De sista friköptes den 9 oktober 1847. Ersättningen gick till ägarna, inte till dem som hade varit förslavade.

I januari 1848 fastställdes regler för en fond till stöd för de frigivna.

Sverige var inte sist. Storbritannien avskaffade slaveriet i sina kolonier 1834, med en övergångsperiod till 1838. Frankrike och Danmark gjorde det 1848, och i USA dröjde det till 1865.

Akvarell av en grusväg mellan stenhus och träd på en sluttning. En man bär en korg på huvudet.
En gata i Gustavia 1858, elva år efter friköpet. E. A. Middleship, 1858. Sjöhistoriska museet. Public domain (beskuren)

350 mot 1

Efter 1820-talet gick ön med förlust, och Sverige fick skjuta till pengar varje år. Regeringen försökte sälja den, bland annat till USA.

Till slut kom Sverige överens med Frankrike. I oktober 1877 fick öborna rösta. Av 351 röstande ville 350 att ön skulle bli fransk, och en enda röstade emot.

Den 16 mars 1878 lämnade den siste svenske guvernören ön.

Det som finns kvar

Huvudstaden heter fortfarande Gustavia. Tre kronor finns i öns vapen, och den gamla svenska kyrkogården ligger kvar.

Två gatuskyltar på en stenvägg. Den övre, blå, säger Rue du Général de Gaulle, den undre, svarta, Östra Strandgatan.
En gatuskylt i Gustavia, på franska och svenska. Foto: Mattes, 2015. CC BY 2.0 de (beskuren)

Konstigt nog har gatorna i Gustavia i dag också skyltar med sina gamla svenska namn, som Östra Strandgatan. De sattes upp på nytt på 1960-talet, på en ö där Sverige hade slavar ända till 1847.

Fler stories i Historia →