Uppsala universitet dissekerade avrättade brottslingar inför betalande publik

Högst upp i Gustavianum i Uppsala finns en åttakantig sal med branta läktare. Den byggdes på 1660-talet för att döda människor skulle skäras upp och dissekeras inför publik. Enligt Uppsala universitet bestod publiken av kollegor, studenter och en betalande allmänhet. Kropparna var främst avrättade brottslingar.
Rudbeck
Mannen bakom teatern var Olof Rudbeck, född 1630. Som ung student undersökte han djur, som hundar och katter. Han studerade särskilt lymfkärlen, kroppens system av tunna kärl för vätska. Enligt Svenskt biografiskt lexikon visade han dem för drottning Kristina vid en anatomisk demonstration på Uppsala slott i april 1652. Enligt Läkartidningen var det en hund som dissekerades.

Rudbeck publicerade sina fynd 1653. Det var bara någon månad efter att dansken Thomas Bartholin hade publicerat i stort sett samma upptäckter, enligt lexikonet.
Rudbeck studerade sedan i Leiden i Nederländerna. Där fanns en anatomisk teater där döda människor dissekerades inför publik. Den blev en av förebilderna.

Teatern på taket
1662–63 byggdes teatern under Rudbecks ledning, i vindsvåningen på universitetshuset Gustavianum. Den blev en amfiteater med ståplats för omkring 200 personer, och ovanpå kom en kupol. Enligt Svenskt biografiskt lexikon väckte Rudbecks byggprojekt, bland dem teatern, "stark ovilja" bland kollegorna i universitetets ledning, konsistoriet.

Salen var stor för staden. Enligt SVT bodde det drygt 2 000 personer i Uppsala i mitten av 1600-talet, och på universitetet fanns runt 25 läkarstudenter.
Biljett till ett lik
Dissektionerna var inte bara till för studenterna. Enligt UNT skrev Rudbeck ett inbjudningsprogram, och det såldes biljetter för "betydande summor". Enligt SVT kunde även allmänheten köpa biljetter. Hur mycket en biljett kostade har vi inte hittat.
1670 såg den tyske hertigen Albrecht av Sachsen-Gotha en dissektion i teatern, enligt UNT.

De avrättade
Enligt Gustavianums egen utställningstext var det främst avrättade brottslingar som dissekerades. Under 1700-talet utökades rätten till kroppar i Sverige. 1747 tilläts brottslingar som tagit livet av sig, och 1756 lades kroppar från sjukhus och fattighus till, enligt en masteruppsats vid Uppsala universitet. Mot slutet av 1700-talet fick Uppsala även använda bland annat tiggare som hade dött på gatan.
Enligt forskare som idéhistorikern Karin Johannisson kunde dissektionen ses som en förlängning av dödsstraffet. Men synen var inte entydig. Den som hade dissekerats ansågs ha sonat sitt brott och fick begravas i vigd jord, men på en särskild plats i utkanten av kyrkogården och utan kyrkklockor.
Bara ett tiotal
Teatern användes inte som det var tänkt. Det var svårt att få tillstånd till kroppar, och under 1600-talet gavs det bara i enstaka fall. Enligt Gustavianum finns mellan 1663 och 1766 bara ett tiotal dissektioner som man känner till med säkerhet. Annars användes salen främst för föreläsningar.

Under senare delen av 1700-talet tog universitetsbiblioteket över salen. Under 1800-talet revs inredningen, och salen blev ett zoologiskt museum.
Byggd igen
På 1950-talet rekonstruerades teatern efter en bild i Rudbecks bok Atlantica och en avskrift av ett brev han skrev 1685. Den invigdes igen 1955. Gustavianum är i dag Uppsala universitets museum. 2019–2024 var det stängt för renovering, och teatern fick en ny kupol av koppar.

Konstigt nog byggde universitetet en teater för omkring 200 åskådare, men på drygt hundra år finns bara ett tiotal säkert kända dissektioner.


