Sveriges hemliga atombomb

I augusti 1945 fällde USA atombomber över Hiroshima och Nagasaki. Elva dagar efter den första bomben bad överbefälhavaren den nya Försvarets forskningsanstalt, FOA, att snabbt ta reda på vad man visste om det nya vapnet.
Det blev början på ett av Sveriges mest hemliga projekt.
Kärnkraft som väg till bomben
Först handlade det om hur Sverige skulle kunna skydda sig mot ett kärnvapenanfall. Men i december 1945 kom en idé som enligt historikern Thomas Jonter blev vägledande för hela programmet.
Chefen för en av FOA:s avdelningar, Gustaf Ljunggren, föreslog att Sverige skulle göra som USA, fast tvärtom. Huvudsyftet skulle vara att producera kärnkraft. Plutonium till kärnvapen skulle komma som en bieffekt.
Sverige valde därför reaktorer som kunde drivas med naturligt svenskt uran, som inte behövde kontrolleras av andra länder. I Vattenfalls egen historik står det att planerna på en svensk atombomb förstås var strängt hemliga och bara kändes till av en mycket liten krets.

Reaktorn som värmde Farsta
Den första kärnkraftsreaktorn, Ågesta söder om Stockholm, startades 1963. Från 1964 gav den el och fjärrvärme till Farsta. Den större anläggningen i Marviken byggdes, men kärnreaktorn startades aldrig.
Enligt Jonter användes Ågesta bara för civila syften. Men kärnkraftsprogrammet var upplagt så att reaktorerna skulle kunna ge plutonium till bomber, om politikerna beslutade det.
100 atombomber
Planerna var konkreta. Enligt en studie från 1959 skulle 10 kilo plutonium kunna vara klart 1965, och en första prototyp till en svensk kärnladdning 1966. När kärnkraftsprogrammet blev försenat sköts datumet fram till 1972.
I början av 1960-talet fanns planer på omkring 100 taktiska kärnvapen. De skulle främst bäras av attackplanet A 32 Lansen, som lätt kunde byggas om för kärnvapen. Även det kommande planet A 37 Viggen skulle kunna utrustas med dem.
Enligt Jonter hade Sverige 1968 i princip kunskapen och resurserna. Men det saknades bland annat en anläggning för att utvinna plutoniet ur bränslet, och mer tungt vatten som inte kontrollerades av andra länder. Det hade troligen tagit flera år att få fram den första bomben.
"Skyddsforskning"
Officiellt kallades mycket av arbetet för skyddsforskning, alltså forskning om hur man skyddar sig mot kärnvapen. Enligt Jonter fungerade begreppet i praktiken som täckmantel för att fortsätta de tekniska förberedelserna.
Alla håller inte med. En statlig utredning kom 1987 fram till att FOA hade hållit sig inom gränserna för den skyddsforskning som regeringen bestämt.
Kvinnorna som sa nej
Frågan splittrade Socialdemokraterna. Statsminister Tage Erlander var från början positiv till svenska kärnvapen. Men det starkaste motståndet kom från Socialdemokratiska kvinnoförbundet och dess ordförande Inga Thorsson.
När partistyrelsen diskuterade frågan i februari 1956 sa Thorsson att kvinnoförbundet öppet skulle gå emot kärnvapen. Vid ett möte lämnade hon och statsrådet Ulla Lindström lokalen i protest.
Även folket ändrade sig. 1957 var 40 procent för svenska kärnvapen. 1965 var det bara 17 procent.

Nej till bomben
Erlander ändrade sig efter ett decennium av funderingar. 1961 sa han till utrikesminister Östen Undén att han nu trodde att kärnvapen skulle göra Sverige mer sårbart. 1966 sa regeringen nej i budgeten, och enligt Jonter övergavs planerna då i praktiken.
Den 19 augusti 1968 skrev Sverige under icke-spridningsavtalet som en stat utan kärnvapen. Avtalet ratificerades 1970. Plutoniumförsöken på FOA i Ursvik avslutades helt under budgetåret 1971/72.
Den stora nyheten 1985
Hur långt programmet hade gått var länge okänt för de flesta. 1985 skrev journalisten Christer Larsson en lång artikelserie i tidskriften Ny Teknik om historien om en svensk atombomb. Han hävdade att folket, riksdagen och till och med delar av regeringen hade hållits ovetande. Han menade också att allt var förberett redan 1965. En statlig utredning och senare forskare har tonat ner flera av hans slutsatser.
2012 berättade SVT att omkring 3 kilo plutonium från svensk kärnforskning i hemlighet hade skickats till USA.

Konstigt nog blev Sverige, som i 20 år förberett egna atombomber, sedan ett av världens mest kända länder i kampen för nedrustning. Alva Myrdal fick Nobels fredspris 1982 för just det arbetet.


