Stockholms blodbad, festen som slutade i massavrättning

I tre dagar i november 1520 festade Sveriges mäktigaste människor på slottet Tre Kronor i Stockholm. Den nye kungen, Kristian II, var på strålande humör. Enligt en samtida svensk skildring var han "allom vänlig", kramade och kysste sina gäster och log. De svenska gästerna dansade, lekte och "drevo allahanda kortvill".

På onsdagen den 7 november kallades gästerna åter till slottets stora sal. Sedan stängdes portarna, och ingen fick gå ut.

Ett land i strid

Sverige var vid den här tiden en del av Kalmarunionen, där Danmark hade övertaget. Landet var splittrat. På ena sidan stod riksföreståndaren Sten Sture den yngre, som ville att Sverige skulle styra sig självt. På andra sidan stod ärkebiskopen Gustav Trolle, som stödde unionen och den danske kungen.

Konflikten blev hård. År 1517 förklarades Trolle skyldig till landsförräderi, och hans borg Stäket beslutades rivas. De som skrev under det beslutet skulle få betala för det senare.

I januari 1520 anföll Kristian II med en armé på mellan 6 000 och 7 000 man, mestadels inhyrda soldater från Tyskland och Frankrike. Sten Sture träffades av en kanonkula på isen på Åsunden och dog i februari. Hans änka, Kristina Gyllenstierna, fortsatte att försvara Stockholm i månader.

Till slut gav staden upp. I september 1520 utfärdade Kristian ett brev om amnesti. Han lovade att förlåta Sten Sture, Kristina och alla deras anhängare, även för rivningen av Stäket.

Kröningen

Den 4 november 1520 kröntes Kristian II i Storkyrkan i Stockholm. Det var Gustav Trolle som smorde honom till kung. Sedan började festen.

Rättegången i slottet

När portarna stängts den 7 november reste sig Gustav Trolle och krävde upprättelse. Han krävde ersättning för Stäket, för sin fångenskap och för mycket mer. Han pekade ut Sten Sture, Kristina, hennes mor och flera medlemmar av riksrådet. Och han kallade det de gjort för "uppenbart kätteri".

Ordet var avgörande. Kätteri var ett brott mot kyrkan, och det kunde inte förlåtas med ett amnestibrev från kungen.

Kristina Gyllenstierna försökte försvara sig. Hon visade upp dokumentet från 1517 om att riva Stäket. Det slog tillbaka. Alla som hade skrivit under räknades nu som kättare.

En gammal berättelse säger att biskopen Hans Brask räddade sig genom att ha gömt en lapp under sitt sigill i beslutet om Stäket, där det stod "Härtill är jag nödd och tvungen". Därav ordet brasklapp. Men det är en folklig tradition, inte belagd historia.

Samma kväll började gripandena. Den 8 november förklarade en grupp präster, med Trolle själv bland dem, att handlingarna var uppenbart kätteri. De överlämnade de anklagade till kungen.

Stortorget

Vid middagstid torsdagen den 8 november fördes fångarna ut på Stortorget. Reformatorn Olaus Petri var ögonvittne. Han beskrev hur kungen lät blåsa i trumpeter och utropa att ingen fick gå ut ur sitt hus.

Först halshöggs biskoparna av Skara och Strängnäs. Sedan stormän, därefter Stockholms borgmästare och rådmän. Dagen efter avrättades deras tjänare och medhjälpare. Enligt Historiska museet dömdes en borgare, Lasse Hass, till döden bara för att han grät över det han såg.

"Och var det en ynkelig och jämmerlig syn, huru blodet med vatten och orenlighet … lopp i rännstenarna ned av torget", skrev Olaus Petri. "Ja, det var ett gräsligt och obarmhärtigt mord."

Kropparna låg kvar på torget från torsdag till lördag. Sedan brändes de på stora bål på Södermalm. Sten Stures grav grävdes upp, och även hans kropp kastades på bålet.

Hur många som dog vet ingen exakt. Skarprättaren ska ha angett 82. Andra källor talar om närmare 100. Bland de döda fanns flera medlemmar av riksrådet, bland dem Erik Johansson Vasa, Måns Gren och Joakim Brahe.

Medan dödandet pågick skrev Kristian till påven. Han påstod att Sture-anhängarna hade planerat att spränga slottets krutförråd och att biskoparna dödats i tumultet. Dagen efter skyllde han i stället på domstolen, som han sa hade bestått av de visaste männen i Sverige.

Kristina Gyllenstierna fängslades tillsammans med sin mor, sina barn och andra änkor. Sommaren 1521 fördes hon till Danmark. Först 1524 var hon tillbaka i Sverige.

Gustav Vasas hämnd

En ung adelsman, Gustav Eriksson Vasa, var inte i Stockholm. Han hade varnat sin svåger för att gå på kröningen. Svågern gick ändå.

I mitten av november fick Gustav beskedet. Hans far och två av hans morbröder hade avrättats. Hans mor, mormor och tre systrar hade förts som fångar till Köpenhamn. Två av hans syskon dog i dansk fångenskap.

Inom några månader ledde han ett uppror från Dalarna. Den 6 juni 1523 valdes han till kung i Strängnäs, och det är därför Sverige firar nationaldag just den dagen. Samma år avsattes Kristian II även i Danmark. Han satt fängslad i många år och dog 1559.

Tyrann eller den gode?

I Sverige kallas han Kristian Tyrann. Många svenskar har lärt sig att danskarna i stället kallar honom Kristian den gode. Men det är en svensk myt. Enligt danska historiker används inget tillnamn alls för honom i dansk historieskrivning.

Gustav Vasa såg till att händelsen aldrig glömdes. År 1524 lät han göra ett stort träsnitt, Blodbadsplanschen, i propagandasyfte. Det visar Stockholm från öster och scenerna i detalj: biskoparna som halshuggs, Sten Stures kista som grävs upp och Gustav Vasa som driver ut danskarna. Originalet brann upp 1802, men kopior finns kvar, bland annat hos Nordiska museet.

På Stortorget finns ett rött hus med vita stenar i fasaden. Det sägs ofta att varje sten står för en av de avrättade. Men enligt källorna saknar det verklig historisk grund, och stenarna sattes dit först på 1600-talet.

Det var en fest för att fira fred och förlåtelse. Konstigt nog blev den i stället början till slutet för unionen, och till Sverige som eget rike.