Stavningsreformen 1906, när hvad blev vad

Hvad tycker du om hufvudstaden? Har du hört hvem som skrifver i tidningen?

Så här kunde en helt vanlig svensk text se ut för lite mer än hundra år sedan. Man skrev hvad, hvem och hvit. Man skrev lif, lefva och hufvud. Och man skrev godt, rödt och gladt.

Sedan kom 1906, och en minister som i många år hade velat göra stavningen enklare.

Ett v-ljud, fyra sätt att stava det

Problemet var att samma ljud kunde stavas på flera olika sätt. V-ljudet skrevs ibland med v, men också med f, fv eller hv. Lif uttalades som liv, och hvad uttalades som vad. På samma sätt skrevs t-ljudet ibland med dt, som i godt.

Språkforskare hade länge velat förenkla. Redan 1869 möttes 17 forskare, lärare och skribenter från Sverige, Norge och Danmark i Stockholm. De ville att stavningen skulle följa uttalet bättre och att de nordiska språken skulle närma sig varandra. Svenska Akademien var inte inbjuden.

På 1880-talet gick en grupp i Uppsala, Rättstavningssällskapet med språkforskaren Adolf Noreen, ännu längre. De ville skriva till exempel afär och aktsie.

Akademien gick försiktigare fram. I ordlistan från 1889 tilläts bland annat kv i stället för qv. Från 1890 skulle skolorna följa Akademiens ordlista. Det var första gången staten bestämde hur svenska skulle stavas i skolan.

Läraren som blev minister

Fridtjuv Berg föddes 1851 i Ödeshög. Han var folkskollärare, först i Finspång och sedan i Stockholm, och han var en av de ledande i Sveriges allmänna folkskollärarförening. Det var just folkskollärarnas förening som hade begärt en enklare stavning.

I november 1905 blev Berg ecklesiastikminister, alltså minister med ansvar för skolan och kyrkan, i Karl Staaffs regering. Han satt där bara ett halvår, men hann genomföra stavningsreformen.

Cirkuläret den 7 april 1906

Den 7 april 1906 kom ett kungligt cirkulär, alltså ett beslut från regeringen till skolorna. Två saker skulle ändras:

- V-ljudet skulle alltid stavas med v. Hvad blev vad, lif blev liv och hufvud blev huvud. - T-ljudet skulle stavas med t eller tt i stället för dt. Godt blev gott och gladt blev glatt.

Det fanns ett litet undantag. Ordet haft fick behålla sitt f.

Reformen infördes inte över en natt. Den gällde skolorna, och den började i de lägsta klasserna för att sedan flytta uppåt, klass för klass. Först 1912, när Berg åter var minister, kom ett nytt cirkulär som gjorde den nya stavningen obligatorisk även för myndigheterna.

Stafningsukasen

Beslutet möttes av hårt motstånd. Motståndarna kallade det "stafningsukasen". En ukas var en order från den ryske tsaren.

År 1907 granskade konstitutionsutskottet, den del av riksdagen som granskar regeringen, hur beslutet hade fattats. Utskottet riktade ingen anmärkning mot det. Året därpå lämnades en namninsamling in med drygt 40 000 underskrifter, som krävde att reformen skulle tas bort. Den avslogs.

I riksdagen fortsatte grälet. I april 1909 sa ledamoten Herman Behm i första kammaren: "Ja, så där lätt och lustigt gick det för sig att med några penndrag förändra och försimpla det svenska språkets utseende". Samma dag röstade första kammaren, med 72 röster mot 61, för ett förslag om att regler för det svenska skriftspråket inte skulle få bestämmas utan riksdagens samtycke. Förslaget skulle skrivas in i grundlagen, i samma paragraf som rikets vapen och flagga. Men det räckte inte att första kammaren sa ja, och någon sådan regel kom aldrig in i grundlagen.

Tidningarna och författarna

Många tidningar, särskilt de konservativa, höll fast vid den gamla stavningen länge. Dagens Nyheter bytte först den 1 februari 1913. Svenska Dagbladet väntade ända till 1918.

Även författare som var positiva till reformen hade svårt att vänja sig. Selma Lagerlöf skrev i ett brev hösten 1906 att hon var "så förvirrad af den nya stafningen" att hon snart inte kunde stava efter någon av metoderna. Och det blev hennes bok som visade den nya stavningen för skolbarn i hela landet. Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige var beställd av folkskollärarnas förening som läsebok för skolan, och den kom ut 1906–07 med den nya stavningen.

När Hjalmar Söderbergs roman Förvillelser kom i ny upplaga 1913 gick han med på den nya stavningen, men inte helt. Han skrev i förordet: "Jag har intet emot att hav och liv stavas med v; men sammansättningar som hafsluft och lifsglädje böra naturligtvis fortfarande skrivas med f."

Akademiens ordlista höll emot

Svenska Akademien, som ger ut Svenska Akademiens ordlista, SAOL, var emot delar av reformen. Den ville behålla d i ord som godt och födt, för att visa att de hörde ihop med god och föda.

När den första nya ordlistan efter reformen kom 1923 stod därför två stavningar sida vid sida. Först den officiella, som gott. Sedan Akademiens egen, som godt, märkt med "SvAk". Skolbarnen lärde sig alltså en stavning, medan Akademiens ordlista visade att den själv föredrog en annan.

Först i upplagan från 1950 försvann godt. Då hade det gått 44 år sedan Fridtjuv Bergs cirkulär.

I dag skriver alla vad, liv och gott utan att tänka på det. Konstigt nog var det skolbarnen som lärde sig den nya stavningen först, medan Svenska Akademiens egen ordlista höll fast vid godt i 44 år.