Kåken, skampålen mitt på torget där folk piskades inför publik

Mitt på Stortorget i Stockholm fanns i hundratals år en straffplats med en hög påle. Platsen kallades kåken. Där ställdes dömda ut så att alla kunde se dem, och där piskades människor med spö inför publik.
Från 1600-talet stod en liten gubbe i brons på pålens topp, med ett risknippe i handen. Han kallades Kopparmatte.
Straffet skulle synas
Förr skulle straff ske öppet. Tanken var att de skulle skrämma alla andra från att göra samma sak.
Redan på medeltiden fanns kåken på Stortorget. Enligt litteraturhistorikern Henrik Schück var den först en låg träbyggnad, en "tjuvkista", där fångar hölls och på vars tak brottslingar piskades så att folk på torget kunde se. Senare stod där en påle där brottslingar piskades, brännmärktes eller fick öronen avskurna.
Under en tid flyttades straffplatsen bort från torget, men 1602 kom den tillbaka. Nu bestod kåken av en åttkantig träbyggnad med en upphöjd plattform. "Här uppställdes brottslingen för allmänhetens hånfulla beskådande", skriver Schück. Bredvid stod en påle med halsjärn och handbojor, där piskningen skedde.

Spö för män, ris för kvinnor
Ett av de vanligaste kroppsstraffen var spöstraffet. Enligt 1734 års lag skulle män straffas med spö och kvinnor med ris. Straffet räknades i "par", och varje par gav tre slag. Det högsta straffet, 40 par spö, blev alltså upp till 120 slag.
Spö kunde man få för stöld, för att inte kunna betala böter och för många andra brott.
En av dem som fick det högsta straffet var mästertjuven Lars Molin, känd som Lasse-Maja. Efter att ha stulit kyrksilvret i Järfälla kyrka 1812 dömdes han till 40 par spö och livstids fästningsarbete. Straffet utdelades på Barkarby torg, och han och hans medhjälpare fick också stå en söndags kyrkoplikt i Järfälla kyrka. I hans memoarer från 1833 beskrivs det så: "Man hissade upp mig, så att jag hängde mellan himmel och jord".
Bekännelsen i kyrkan
Det fanns också skamstraff i kyrkan. Den som dömts för vissa synder kunde få kyrkoplikt. Enligt kyrkolagen från 1686 skulle syndaren bekänna sin synd "inför Församlingen", be Gud och församlingen om förlåtelse och lova bättring. Under gudstjänsten fick syndaren stå på en särskild pall, en pliktpall, i kyrkan.
Det drabbade bland annat ogifta mammor. I december 1740 dömdes Helena Tillman i Stockholm, som fått ett barn utan att vara gift. Hon skulle betala böter och stå en söndags uppenbar kyrkoplikt i Katarina kyrka.
Om hon verkligen fick göra det är oklart. Redan året efter, 1741, ändrades reglerna. Den som dömts för sex utanför äktenskapet skulle i stället skriftas enskilt i sakristian, inte inför hela församlingen. Skälet var bland annat att skammen ansågs få kvinnor att döda sina nyfödda barn.

Kungamördaren på schavotten
Ett av de mest kända skamstraffen i Stockholm drabbade Jacob Johan Anckarström, som sköt Gustav III 1792. Han dömdes bland annat till att piskas med spö innan han halshöggs. En bild i Stadsmuseets samlingar visar honom på en hög ställning på Riddarhustorget, omgiven av en stor folkmassa.
Slutet på kåken
På 1770-talet flyttades skamredskapen från Stortorget, först till nuvarande Norrmalmstorg och senare till Träsktorget, som i dag heter Eriksbergsplan.
Spöstraffet och risstraffet avskaffades genom en kunglig förordning den 4 maj 1855. Samma dag avskaffades kyrkoplikten. "Kyrkoplikt, vare sig offentlig eller enskild, skall ej hädanefter någon ådömas", stod det. De sista skamstraffen försvann senast med den nya strafflagen 1864.
Kopparmatte, gubben från pålens topp, finns i dag på Stadsmuseet i Stockholm.

Kåken försvann från torget. Men ordet lever kvar. Konstigt nog går slangordet kåken, som i dag kan betyda fängelse, tillbaka på samma gamla ord som skampålen på Stortorget.


