Kungen som åt ihjäl sig på semlor

Det är fettisdag i Stockholm, den 12 februari 1771. Ute är det kallt och mörkt, men på slottet dukas det fram. Kung Adolf Fredrik är 60 år gammal och har god aptit.
På bordet står hetvägg (semlor i varm mjölk), surkål, kött med rovor, hummer, kaviar och böckling (rökt sill), och till det champagne.
Vid åttatiden på kvällen får han magkramp och yrsel. Några timmar senare är Sveriges kung död.
En kung utan makt
För att förstå Adolf Fredrik måste man förstå tiden han levde i. Han blev kung 1751, mitt i det som kallas frihetstiden. Efter Karl XII:s krig hade Sverige fått nog av kungar med för mycket makt. Nu var det riksdagen som styrde, och kungen var mest en symbol.
Adolf Fredrik verkar ha passat ganska bra i den rollen. Han var vänlig, lite obeslutsam och inte särskilt intresserad av politik. Den som ville ha makt var drottningen, Lovisa Ulrika, syster till den preussiske kungen Fredrik den store. Sommaren 1756 försökte kungaparets anhängare genomföra en kupp för att stärka kungamakten. Den var illa planerad, misslyckades totalt, och flera av kungaparets vänner avrättades.
Redan i maj 1756, en månad före kuppen, hade riksdagen bestämt att kungens namnteckning fick ersättas med en stämpel om han vägrade skriva under. Efter kuppen blev hans ställning ännu svagare. En kung som kunde bytas ut mot en stämpel: det säger en del om hur mycket han egentligen bestämde.
Mannen vid svarven
Adolf Fredrik hade viktigare saker för sig än politik, åtminstone enligt hans samtid. Hellre än att sitta i rådet stod han vid sin älskade svarv, en maskin för att forma trä, och tillverkade snusdosor. Och han älskade god mat.

Semlan han åt såg inte ut som dagens. Det fanns ingen vispgrädde. Det var en vetebulle som lades i en djup tallrik med varm mjölk. Rätten kallades hetvägg och åts på fettisdagen, den sista festdagen innan fastan inför påsk.
Vad dog han egentligen av?
Här blir historien mer intressant än myten. I dag brukar det heta att kungen åt fjorton semlor. Men i de samtida källorna finns ingen sådan siffra. Den har vuxit fram i efterhand, som bra historier gör när de berättas om och om igen.
Läkarna menade att kungen dog av ett slaganfall, alltså en stroke. Men en samtida dagboksskrivare, Oxenstierna, skrev något annat, nämligen att kungen hade ätit ihjäl sig. Han var dock inte på plats, utan i Wien, och skrev det först över en månad senare.
Kanske hade båda rätt. Adolf Fredrik hade länge varit en sjuk man. Han led av huvudvärk och migrän, magont och kolik, förstoppning och diarré, hemorrojder, och han var ofta förkyld. Den fiberfattiga och söta maten vid hovet gjorde knappast saken bättre.
Så ja, kungen åt ihjäl sig, men inte på en kväll. Det tog honom ett helt liv. Fettisdagens middag var bara den sista.

Semmelkungen lever vidare
Adolf Fredrik fördes till Riddarholmskyrkan i Stockholm, där många av Sveriges kungar vilar. Hans son tog över tronen som Gustav III, en kung som inte tänkte låta sig ersättas av någon stämpel. Redan året därpå, 1772, genomförde Gustav en statskupp och tog tillbaka makten till kungen.
Idag är det få som minns vad Adolf Fredrik gjorde som kung. Men varje februari, när bagerierna fylls av semlor och köerna ringlar ut på gatan, dyker hans namn upp igen.
Han styrde aldrig riktigt Sverige. Men fettisdagen tillhör honom fortfarande.


