Salaligan, mördarna som kallade sig Den magiska cirkeln

En förmiddag i juni 1936 cyklade chauffören Elon Pettersson från banken i Sala med lönerna till arbetarna på Strå kalkbruk, över 20 000 kronor. En bil körde i fatt honom och tvingade ner honom i diket. Mannen i bilen sköt honom flera gånger. Pettersson dog dagen därpå.
Han var det femte offret för en liga som hade mördat i sex år. Ledaren var en homeopat som trodde på ockultism, och ligan kallade sig Den magiska cirkeln.
Homeopaten från Sala
Sigvard Nilsson föddes i Sala 1908. Han arbetade i sin pappas klädaffär, men han var mer intresserad av annat. Redan i skolan hade han börjat intressera sig för det ockulta. Han kallade sig homeopat och behandlade folk med vad en bok från 1936 kallar "mer eller mindre mystiska metoder". Han uppträdde också som hypnotisör.

I början av 1930-talet tog han efternamnet Thurneman. Det sägs ofta att han valde det för att bokstäverna kan kastas om till "manhunter", alltså människojägare. Det stämmer att de kan det. Men namnet Thurneman fanns redan i Sverige 1920, och att han skulle ha valt det av den anledningen är inte belagt.
Den magiska cirkeln
Runt sig samlade han en grupp unga män, bland dem två elektriker från Köping, en radiomontör från Sala och en arbetare. De kallade sig Den magiska cirkeln. Det fanns medlemskort, medlemsnålar och stämplar med bokstäverna DMC.
Enligt Polismuseet höll Thurneman möten som liknade seanser. I en stor glaskula brändes rökelse eller örter, och medlemmarna andades in röken. Han ska ha velat göra dem till "känslolösa mordredskap". Glaskulan finns i dag i Polismuseets samlingar.
Om han verkligen kunde hypnotisera dem att mörda är omstritt. Redan 1936 sa läkare i pressen att det var uteslutet, eller i varje fall osannolikt om de hypnotiserade inte själva ville vara med.
Fem mord
Det första mordet skedde i november 1930, enligt flera källor samma dag som Thurneman fyllde 22. Han beställde en taxi i Västerås under falskt namn. Ute på vägen sköt han chauffören Sven Eriksson bakifrån. Planen var att använda bilen till ett rån. Eriksson kastades i ån vid Sörbo bro. Enligt Sala Allehanda visade obduktionen att han då fortfarande levde och drunknade. Han lämnade en fru och tre barn.

I september 1933 klädde Thurneman och en annan medlem ut sig till poliser. De knackade på hos schaktmästaren Axel Kjellberg i Kölfors och påstod att de hade gripit en hembrännare. Kjellberg hade pengarna till arbetarnas löner hemma över natten. När han öppnade sköts han, och sedan hans 20-åriga hushållerska Karin Holmberg. Ligan tände eld på huset.
I oktober 1934 mördade de Erika Blomqvist i Hällby vid Västerfärnebo. Thurneman hade behandlat henne som homeopat, och ligan trodde att hon hade ett arv hemma. De borrade ett hål i väggen och ledde in avgaser från en bil i hennes sovrum med en slang. Enligt senare skildringar räckte inte gasen för att döda henne. Sedan brände de stugan. Men pengarna fanns redan på banken, och bytet blev några kronor.
Polisen trodde länge att hon hade omkommit i branden. Enligt boken från 1936 gnuggade Thurneman händerna och sa att han hade begått det perfekta brottet.
Mannen som sa nej
I juni 1936 kom det femte mordet, på Elon Pettersson i Sala. Den här gången gick det fel för ligan.
En av medlemmarna hade försökt värva en 19-årig lantarbetare till en kupp. Lantarbetaren Åke Vidlund sa nej. Den 22 juni gick han till polisen i Köping.

Samma natt greps en av medlemmarna, och han erkände. På midsommarafton hittade polisen Thurneman sovande på en soffa i villan i Sollentuna, dit familjen hade flyttat. Inom några dagar satt hela ligan gripen, och de erkände morden. Enligt dåtidens tidningar väntade upp emot tusen människor utanför polishuset i Sala på fångtransporten och ropade "Mördare!".
Aldrig fri igen
Rättegången hölls i Västerås av rädsla för oroligheter i Sala. Den 22 februari 1937 kom domen. Fyra av medlemmarna dömdes till livstids straffarbete.
Thurneman undersöktes av rättspsykiatern Olof Kinberg, som kallade honom "en sällsynt farlig människa". Han förklarades sinnessjuk och därmed straffri. Enligt Populär Historia skrev domstolen att han "aldrig bör återfå frihetens bruk". Han fördes till den fasta paviljongen på Säters sjukhus.

De fyra andra fick sina straff förkortade och släpptes efter ungefär sju till tio år.
Översättaren i Abrahamsberg
Konstigt nog blev Thurneman fri till slut. 1969 släpptes han. Mannen som domstolen menat aldrig borde bli fri levde sina sista tio år i Abrahamsberg i Stockholm, under namnet Nilsson, och arbetade som översättare. Han ska ha lärt sig sju språk, bland annat sanskrit.
Han dog 1979. Enligt egen önskan begravdes han i hemlighet i Sala, staden som länge skämdes för det som hänt. Enligt Sala Allehanda fanns det länge en tyst överenskommelse på tidningen om att inte skriva om ligan, och ämnet var känsligt i Sala ända fram till millennieskiftet.

I dag finns ett enda minnesmärke. Det är en sten över Elon Pettersson, rest 1995.


