Pacemakern, som gjöts i en skokrämsburk och opererades in på kvällen

Hösten 1958 låg en 43-årig ingenjör på Karolinska sjukhuset i Solna. Han hette Arne Larsson, och hans hjärta slog ibland så långsamt att han svimmade. Det hände 20 till 30 gånger om dagen.
Varje gång fick hans fru eller personalen dunka honom i bröstet för att få igång hjärtat. Läkarna visste inte vilken attack som skulle bli den sista.
Ett hjärta som slog för långsamt
Arne Larsson hade fått en virusinfektion som lämnat ärr i hjärtat. Ärren störde de elektriska signaler som får hjärtat att slå. Ibland slog det bara 28 gånger i minuten.
Läkarna hade provat flera olika mediciner. Enligt en medicinsk genomgång fick han bland annat efedrin, atropin, koffein och whisky. Ingenting hjälpte.
Frun som inte gav upp
Hans fru Else-Marie hade läst att läkaren och ingenjören Rune Elmqvist och hjärtkirurgen Åke Senning arbetade med en pacemaker, en liten apparat som skulle ge hjärtat elektriska stötar i jämn takt och som kunde opereras in i kroppen.
Men den var inte färdig. Den hade bara testats på djur.
Senning har själv berättat vad som hände den 6 oktober 1958: "An energetic, beautiful woman entered my lab … and told me that I had to implant a pacemaker into her husband." En energisk, vacker kvinna kom in i hans laboratorium och sa att han måste operera in en pacemaker i hennes man. När han svarade att de inte hade någon pacemaker som var klar för människor sa hon: "So make one!" Gör en då.
Samma dag åkte hon fram och tillbaka mellan Elmqvists laboratorium och Senning flera gånger. Till slut gav de med sig.

Gjuten i en skokrämsburk
Rune Elmqvist byggde pacemakern för hand. Den hade två transistorer, några av de första som kommit till Sverige, och ett batteri som kunde laddas genom huden med en spole utanpå magen.
Allt gjöts in i epoxiplast. Som form använde han en burk för skokräm av märket Kiwi. Därför blev pacemakern 55 millimeter bred och 16 millimeter tjock, som en tunn ishockeypuck. Han gjorde två.
Operationen på kvällen
Den 8 oktober 1958 opererade Åke Senning in den första pacemakern i Arne Larssons kropp. För att undvika uppmärksamhet gjorde han det på kvällen, när operationssalarna var tomma.
Det gick inte som planerat. Den första pacemakern höll bara i några timmar, åtta enligt en källa och tre till sex enligt andra.
Tidigt nästa morgon opererade han in den andra pacemakern, den enda reserv som fanns. Den fungerade i några veckor, och sedan av och till.

Ett långt liv
Arne Larsson överlevde. Under resten av livet fick han omkring 26 pacemakers. Enligt en medicinsk genomgång var det 22 pacemakerdosor av elva olika modeller och fem system med ledningar.
Pacemakerna gav honom ett vanligt liv. Enligt New York Times kunde han flyga runt i världen och leda reparationer av elsystem på fartyg.
Rune Elmqvist dog 1996, 90 år gammal. Åke Senning dog år 2000. Arne Larsson dog den 28 december 2001, 86 år gammal, av en cancer som inte hade med hjärtat att göra.
Det var inte självklart att Sverige skulle bli först. I USA hade man redan börjat använda pacemakers som satt utanpå kroppen. Men den första som opererades in helt och hållet var Arne Larssons. I dag opereras över en miljon pacemakers in varje år i världen.

Pacemakern som skulle rädda honom slutade fungera efter några timmar. Konstigt nog levde patienten ändå längre än både mannen som byggde den och kirurgen som opererade in den.


