Mobiltelefonen från 1956 som vägde 40 kilo

En onsdag i april 1956 åkte en Volkswagenbuss full med journalister runt på Lidingö utanför Stockholm. I bussen satt en telefon. Televerkets byrådirektör Sven Thornander lyfte luren, slog ett nummer med fingerskivan och ringde upp ett norskt fartyg utanför Trelleborg, drygt 60 mil bort. "Rösten var klar och tydlig", skrev Dagens Nyheter enligt mobil.se.
Det var den 25 april 1956, och Televerket visade upp något helt nytt: en mobiltelefon som fungerade helt automatiskt.
Telefon i bilen
Det fanns biltelefoner tidigare. I USA hade det funnits ett system sedan 1946, men där var det en telefonist som kopplade varje samtal för hand.
Televerkets generaldirektör Håkan Sterky ville ha något annat. "1950 gav han ingenjörerna Ragnar Berglund och Sture Lauhrén i uppdrag att ta fram ett helautomatiskt kopplingssystem", skrev Ny Teknik 2006. Enligt mobil.se var ett skäl att telefonisternas löner skulle göra ett manuellt system dyrare i längden.
De första provsamtalen gjordes på Lidingö i början av 1950-talet. Basstationen satt i Lidingös vattentorn. Enligt Ericsson ringde Lauhrén till Fröken Ur, och genom bruset kunde han höra den välbekanta rösten. Enligt Företagshistoria ringde han sedan genast sin mamma Teresia, som trodde att han hade blivit tokig: "Hur kan man fara fram på vägen och samtidigt prata i telefon?"

40 kilo i bagageluckan
Telefonen byggdes in i bilen, och man kunde bara ringa när man satt i den. Förut satt telefonen fast i väggen hemma eller på jobbet. Nu kunde man ringa medan man var i rörelse. Det är därför den kallades mobiltelefon. Ordet mobil kommer från latinets mobilis, rörlig.
Själva telefonen var stor. Sändare, mottagare och reläer vägde omkring 40 kilo och fyllde nästan hela bagageutrymmet. "Sändaren bestod av vakuumrör och 46 mekaniska reläer", skrev mobil.se. Inne i bilen satt bara luren och fingerskivan.
Den drog mycket ström. Bilen fick ett extra batteri för telefonen. Enligt mobil.se skämtade man om att batterierna räckte till två samtal, "varav det andra till bilbärgaren".
Det tog omkring åtta sekunder att koppla upp ett samtal, eftersom rören först måste bli varma.
Lika dyr som bilen
Utrustningen ägdes av Televerket och hyrdes ut. Enligt Tekniska museet var inträdesavgiften 1 750 kronor, och abonnemanget kostade 375 kronor i kvartalet med underhåll. Enligt Företagshistoria kostade utrustningen 7 000 kronor, och enligt Ericsson kostade den ofta lika mycket som bilen den satt i.
Samtalen kostade som vanliga samtal, plus 6 öre var 20:e sekund.
Läkare och bankbussar
De som skaffade telefonen var bland annat läkarbilar, bankbussar och direktörer. Redan från nyåret 1955 provades telefonerna i Stockholms läkarbilar, i ett jourprojekt som läkarföreningen ordnade. Läkarna kunde ringa direkt till sjukhus och apotek, eller ringa och säga att de stod utanför och att någon måste komma ner och öppna porten.
Göteborg fick systemet samma år. Vid slutet av 1956 fanns enligt Ericsson 19 abonnenter i Stockholm och 8 i Göteborg. Ett år senare fanns ungefär 50 i Stockholm och 30 i Göteborg. Fyra kanaler per stad beräknades räcka till omkring 100 bilar, och när systemet stängdes 1969 fanns 125 abonnenter.

Ett av världens första
Systemet kallas ofta världens första helautomatiska mobiltelefonsystem. Men enligt Ericssons egen historik fanns redan 1948 ett automatiskt system i Richmond i Indiana i USA, om än med begränsningar.
Det svenska systemet var ett av de första där man helt automatiskt kunde ringa till och ta emot samtal i bilen från det vanliga telefonnätet.
Sedan kom resten
1969 stängdes systemet. Då hade efterföljaren MTB redan kommit, och den vägde 9 kilo. 1981 kom NMT, det nordiska mobilnätet.
Konstigt nog hade de 40 kilona en fördel. I bagageluckan blev de enligt Ericssons personaltidning "en bra balast i vintertrafiken för dåtidens bakhjulsdrivna bilar".


