Därför stavas och med ch fast vi säger å

Du har redan läst det flera gånger i den här texten. Och. Det är ett av de allra vanligaste orden i svenskan. I Språkbankens stora textsamlingar är ungefär vart trettionde till fyrtionde ord ett och, och ofta är det det allra vanligaste ordet.
Men nästan ingen säger det som det stavas. Vi säger å. Så varför skriver vi och, med ett ch som inte hörs?
Ett ord från runstenarna
Och är ett mycket gammalt ord. Enligt Svensk ordbok var den vanliga runformen auk, och ordet finns redan på runstenar från 800-talet, till exempel Rökstenen i Östergötland. På fornsvenska, medeltidens svenska, skrevs det oftast ok eller oc.
Ursprungligen betydde det troligen ungefär också eller även. Ordet är släkt med tyskans auch, som betyder just också, och med det gamla engelska ordet eke. Enligt Svenska Akademiens ordbok, SAOB, kan det höra ihop med verbet öka, men ursprunget är omstritt.

I de medeltida lagarna står ok överallt. I Äldre Västgötalagen, en av de äldsta svenska lagarna, från 1200-talet, kan man läsa det flera gånger på samma sida.

Ch:et kom från tyskan
Stavningen och dyker upp redan i brev från slutet av medeltiden, på 1400-talet, enligt Söderwalls ordbok över fornsvenskan. Men det var bibeln som gjorde den till norm. Isof, myndigheten som forskar om svenska språket, skriver: "Stavningen och slog igenom med den första Bibelöversättningen från 1526. Den har levt kvar eftersom och är så vanligt."
Ch:et var lånat från tyskan. Isof skriver: "Stavningen med ch hämtades från tysk ortografi, och den återspeglar det dåtida uttalet med ett sorts g-ljud." Isof jämför med att jag på den tiden ofta stavades iagh.
Etymologen Elof Hellquist skrev 1922 på liknande sätt att stavningen "bevarar minnet av ett forntida uttal med ach-ljud", alltså ett ljud som i tyskans ach. Det handlar om ett väsande ljud långt bak i munnen, inte om ett k.

Därför säger vi å
Och är nästan alltid obetonat. Vi säger det snabbt, mellan viktigare ord. Då försvagas ljuden.
Enligt Hellquist blev det fornsvenska ok i obetonad ställning ogh, och sedan försvann slutljudet helt. Kvar blev å. Han jämför med hur jag blev ja i talspråket. Språkmannen Samuel Columbus noterade 1678 att ordet uttalades "og eller åg", enligt SAOB. Ännu 1834 skrev en grammatiker att det uttalades "nästan såsom åg".
Även i dag får man uttala och med k, åk, särskilt när man betonar det. Det står i Svenska Akademiens ordlista, SAOL, och Svensk ordbok anger till och med åk som första uttal.
Ock, ordets tvilling
Och har en tvilling som fortfarande finns i svenskan: ock. Det betyder också och kommer från samma gamla ord, enligt både SAOB och Hellquist. I dag är det ganska ålderdomligt och finns mest i högtidlig text, som i den traditionella versionen av Fader vår: "såsom i himmelen, så ock på jorden".
Enligt Isof var den olika stavningen också ett sätt att hålla isär orden. Med stavningen och kunde man skilja det från ock, som betyder också. Helt konsekvent var det länge inte. Enligt SAOB blandades stavningarna i hundratals år.
Reformvännerna skrev ock
I slutet av 1800-talet ville många göra stavningen enklare. År 1885 grundade språkforskarna Johan August Lundell och Adolf Noreen Rättstavningssällskapet. De ville att man skulle stava mer som man talade.
De skrev ock i stället för och. Sällskapets regelbok från 1886 hette "Rättstavningslära på uppdrag av Rättstavningssällskapet ock på grundval av dess beslut". Och när Lundell 1893 gav ut en ordlista hette den "Svensk ordlista med reformstavning ock uttalsbeteckning". Enligt SAOB förekom ock som stavning av och ända in på 1930-talet.
Men när stavningsreformen kom 1906 rörde den inte och. Det kungliga cirkuläret, som gällde skolornas undervisning, ändrade bara två saker: hv, fv och f för v-ljud blev v, och dt blev t eller tt. Hvad blev vad, men och fick vara kvar.
Förslaget om okk
Det kom fler försök. År 1943 lade folkskollärarna fram ett förslag till ny stavning. Där skrevs och som okk. I deras provtext, början på Selma Lagerlöfs Nils Holgersson, stod det: "lång okk ranglig okk linhårig". Enligt Språktidningen fick också å och o tummen upp som kortformer.
Förslaget genomfördes aldrig.
Och eller att?
Att och och att kan låta likadant ställer fortfarande till det. Båda uttalas ofta å. Därför skriver många "sluta och köpa" när det ska vara "sluta att köpa".
Isof rekommenderar att man skriver att när det som låter som å följs av ett verb i infinitiv, som i sluta att köpa. Men när båda verben står i samma form, som i gå och handla eller satt och läste, är det och.
Förväxlingen är inte ny. SAOB har exempel på att och skrevs i stället för att redan från 1527, nästan från början av ordbokens material.
Konstigt nog skriver vi alltså ett av svenskans vanligaste ord med ett ch från tysk skrivsed, som blev norm för 500 år sedan, för ett ljud som nästan ingen uttalar i dag.


