Året då Sverige nästan gick under av svält

Det är midsommar 1867 i Västerbotten. På åkrarna ligger snön kvar. Dagboksskrivaren Gustaf Holmström skriver den 23 juni: "Man kunde icke se något grönt strå på marken eller löv i skogen."

I Burträsk dröjde vårbruket ända till midsommar. I mitten av maj kunde man fortfarande åka häst och släde över det frusna Kvarken till Finland. Och det här var bara början.

Ett år utan sommar

Våren 1867 var den kallaste i mannaminne. I Stockholm låg medeltemperaturen i maj på 3,3 grader, minst två grader kallare än den näst kallaste maj som uppmätts. När grödorna äntligen kom i jorden var det för sent. Den 18 juli kom frosten. En flicka vid namn Josefina beskrev hur "all skog och alla buskar var tjocka med rimfrost".

I september kom en ny frostnatt, som i Västernorrland kallades halshuggarnatten. Skörden i stora delar av Norrland slogs ut.

Norrland hade redan haft flera svåra år. Nu tog maten slut. I Smålandsposten stod det i juni 1867 att knappt en tiondel av befolkningen i Piteå kunde förväntas ha mat över sommaren.

Barkbröd och lavbröd

När spannmålen tog slut fick folk äta det som fanns. Man skalade tallar och tog vara på innerbarken, torkade den, malde den och blandade den med lite råg- eller kornmjöl. Barkbröd kunde bestå av omkring 80 procent bark.

I Härnösand beslutade hjälpkommittéerna att mjöl inte fick delas ut som det var. Det skulle först blandas med lav och bakas till bröd. Lavbrödet gav bröstsmärtor och fick barn att kräkas.

Det hölls möten för att lära folk hur man använde lav och bark som nödföda. Folk åt hundar och hästar. Provinsialläkaren Gustaf Waldenström skrev om "de utsvultna gestalterna som är så matta av brist på mat". En överlevande berättade att människor våren 1868 var så svaga i benen att de kunde falla omkull bara av att nudda vid en kvist.

Nils Wallmark var fem år gammal 1867. När han intervjuades 1960 mindes han: "Nog minns jag hur jag många kvällar grät mig till sömns av hunger."

Torkan i söder

Året därpå slog det till i södra Sverige. Sommaren 1868 var enligt SMHI mycket varm och på många håll även torr. Småland, Älvsborgs län och Norrland drabbades hårdast. Bäckar och brunnar som haft vatten i mannaminne torkade ut, och gnistor från tågen satte eld på skogen.

Priset på råg steg till nästan 50 riksdaler per tunna, mer än en industriarbetare tjänade på en månad.

Hjälp som kom för sent

Staten var till en början ovillig att hjälpa. Fattigdom sågs som ett tecken på lättja, och stödet kom mest som lån, inte gåvor. Hjälpkommittéer bildades i Stockholm och Göteborg, och spannmål skeppades norrut. Men järnvägen gick bara till Uppsala, och ångbåtarna kunde inte bryta isen.

Det fanns också en regel om att bara tio procent av hjälpen fick delas ut rakt av. Resten krävde arbete, som vägbyggen, stickning eller snickeri. Lönen räckte ofta inte att leva på. I en socken krävdes en borgensman för att få hjälp, vilket stängde ute de allra fattigaste. En tidning hånade vad den kallade "dessa kvasifilantropiska funderingar".

Hungern ledde till oro. I november 1867 marscherade omkring hundra byinvånare i Skelleftetrakten, beväpnade med yxor och gevär, för att kräva att köpmännen skulle sälja spannmål på kredit. Militär kallades in, men till slut fick de sin kredit. Stölderna tredubblades under nödåren.

Samtidigt var 1867 ett rekordår för svensk spannmålsexport. Havre skeppades till England, bland annat som foder till Londons hästdragna bussar, medan människor i Norrland åt bark.

Hjälp kom också från utlandet: från Tyskland, Norge, Danmark, England, USA och fler länder. Sångerskan Jenny Lind skänkte pengar, liksom uppfinnaren John Ericsson i New York.

Hur många som dog är omstritt. Uppskattningarna varierar från omkring 10 000 till 27 000 fler döda än normalt, beroende på hur man räknar. Befolkningen minskade både 1868 och 1869, något som aldrig hänt sedan statistiken började föras 1749.

Flykten till Amerika

"Mången med stor oro motser framtiden och derwid kommer att tänka på Amerika", skrev Smålandsposten redan 1867.

Under svältåren utvandrade nästan 60 000 svenskar, mer än dubbelt så många som under hela perioden 1851–1867. Från Kronobergs län niodubblades utvandringen.

Många reste via Göteborg till Hull i England, tog tåget till Liverpool och sedan ångbåt till New York. I USA lockade billig eller gratis jord. Sedan 1863 kunde nybyggare få mark av staten om de brukade den i fem år.

Nödåren blev starten på den stora massutvandringen. Fram till början av 1920-talet lämnade omkring en och en halv miljon svenskar landet för Nordamerika. Chicago blev med över 100 000 svenskar en av världens största svenska städer. Många unga kvinnor gick direkt från jordbruksarbete i Sverige till jobb som hembiträden i amerikanska städer.

Utvandringen fortsatte i årtionden och nådde sin topp på 1880-talet. I början av 1900-talet tillsatte staten till och med en stor utredning om hur utvandringen skulle kunna bromsas. Den föreslog bland annat allmän rösträtt för män och bättre bostäder och skolor. Vilhelm Mobergs romaner om Karl-Oskar och Kristina, som utspelar sig några år före nödåren, har gjort utvandrarnas öde till en av Sveriges mest kända berättelser.

Nödåren 1867–1869 var den sista hungersnöden i Sveriges historia. Konstigt nog är det i dag svårt att tänka sig att Sverige för lite mer än 150 år sedan var ett land som folk flydde från för att inte svälta ihjäl.