Namnsdagarna, och vem som bestämmer vilka namn som står i almanackan

Den 20 oktober har Sibylla namnsdag. Dagen efter är det Ursula och Yrsa. Nästan varje dag i den svenska almanackan har ett eller två namn.
Men vem bestämmer vilka namn som får vara med?
Från helgonen
Namnsdagarna började med helgonen. "En stor del av namnen i almanackans namnlängd har sitt ursprung i den medeltida kristna helgonkalendern", skriver Institutet för språk och folkminnen, Isof. Varje dag fick ett helgon, ofta på helgonets dödsdag. Den helige Nikolaus firades till exempel den 6 december.
Efter reformationen på 1500-talet slutade Sverige att fira helgonen. Men namnsdagarna fanns kvar. Med tiden kom också namn på kungligheter in, till exempel Gustav Adolf, och senare andra kända personer.

Namnsdagen var viktigare än födelsedagen
"I Sverige var firandet av namnsdagar länge mycket vanligare än firandet av födelsedagar", skriver Isof. Kungliga namnsdagar firades allmänt ända in på slutet av 1800-talet, och i städerna ordnades Oscarsbaler och Karlsbaler.
Än i dag flaggar Sverige på tre kungliga namnsdagar: kungens den 28 januari, kronprinsessan Victorias den 12 mars och drottning Silvias den 8 augusti.
Den stora reformen 1901
I slutet av 1800-talet innehöll namnlängden bara 79 kvinnonamn mot 270 mansnamn, enligt Isof. Efter en motion i riksdagen 1899 fick en kommitté göra om listan. Den nya namnlängden började användas 1901.
Mer än 150 namn ströks, 28 ändrades och 177 nya namn kom in. Kvinnonamnen ökade från 79 till 134.
Kommittén tänkte ibland fritt. Viola fick ersätta Narcissus, eftersom båda är blommor. Björn ersatte Leontius, som för tankarna till latinets ord för lejon. Och mest kritik fick det att Ida hamnade på korsmässodagen, med koppling till den då populära visan Kors på Idas grav.

Ingen har ansvaret
Från 1749 hade Kungliga Vetenskapsakademien ensamrätt på att ge ut almanackor i Sverige. Den rätten upphörde den 15 juli 1972. Sedan dess får vem som helst ge ut en almanacka, med vilka namn man vill.
När en namnforskare frågade staten 1982 fick han svaret "att numera ingen har något särskilt ansvar för namnlängden".
I stället tog almanacksförlagen saken i egna händer. 1986 kom en ny namnlängd med tre namn per dag, och 1993 en med två namn per dag. Enligt Isof räckte det i den senare att namnen började på samma bokstav för att hamna på samma dag. En riksdagsledamot kallade sammanförningarna av namn i de båda listorna "ologiska och förvirrande".
Svenska Akademien protesterade och började 1994 ge ut sin egen almanacka med den gamla namnlängden från 1901. Till slut togs en kompromiss fram. Den började användas 2001.
Enligt Isof har de två listorna satt spår, trots att de bara användes i sammanlagt 16 år, särskilt hos dem som förlorade sin namnsdag. Folk hör fortfarande av sig och vill ha tillbaka sina namn.
Fyra forskare bestämmer
I dag sköts den vanligaste namnlängden av en kommitté med fyra forskare från Svenska Akademien, Kungliga Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien och Isof. För att ett nytt namn ska komma in måste det användas i Sverige och ha någon sorts koppling till ett namn som redan står ensamt på sin dag. Inga namn ska längre tas bort.
Ibland kommer nya namn in. 2022 kom bland annat Maja, Olle och Noa. Från 2027 kommer sex nya: Cassandra, Eira, Flora, Mio, Vilgot och Zackarias. Då innehåller almanackan 633 namn.

Dagarna utan namn
Några dagar har inget namn alls: nyårsdagen, kyndelsmässodagen, Marie bebådelsedag, Johannes Döparens dag, allhelgonadagen och juldagen.
Nyårsdagen är namnlös med flit. Enligt Isof är den i stället en gemensam namnsdag för alla som saknar namn i almanackan. Det finns runt 200 000 olika former av förnamn i Sverige, och bara drygt 600 får plats.
Konstigt nog har namnlängden ingen officiell status sedan 1972, och staten har sagt att ingen har något särskilt ansvar för den. Ändå flaggar staten på tre av namnsdagarna.


