Mumiepulver, människofett och mossa från dödskallar på svenska apotek

På 1700-talet bestämde staten vad varje läkemedel fick kosta på Sveriges apotek. Priserna trycktes i en så kallad taxa. Under bokstaven M, mellan mysk och myrra, står en vara som i dag låter otänkbar: Mumia vera humana. Äkta människomumie.
Mumie mot blödning
Mumie som medicin var inget nytt. Redan i den första tryckta läkeboken på svenska, som Benedictus Olai gav ut 1578, finns det med. För att stilla blod i sår kunde man enligt boken ta "Bolum armenum/Mumia och Roser". På samma sida står att människohår gjort till pulver stillar näsblod.
Ordet mumia betydde från början något helt annat, nämligen ett slags naturlig asfalt som användes som läkemedel. Eftersom balsameringsmassan i egyptiska mumier liknade asfalten fick de också samma namn. Från 1400-talet började apoteken i Europa sälja malda mumier. Redan 1784 skrev Örebro Weckoblad att mumierna i handeln "ofta woro falske".
Priset på en mumie
I den svenska taxan från 1698 står mumien listad på latin, svenska och tyska: "Mumia vera humana", "Mumie", "Ausländische Mumie". Den kostade 12 öre för ett lod, ungefär 15 gram.
I taxan som fastställdes vid riksdagen 1739 hade priset inte ändrats. Ett halvt uns mumie kostade fortfarande 12 öre. Varan var markerad med ett tecken som betydde att det var en utländsk vara vars pris kunde stiga eller falla.

Mossa från en dödskalle
Mumien var inte ensam. Direkt under den i 1739 års taxa stod "Menniske-Hufwudskåhl-Måssa", alltså mossa som vuxit på en människoskalle. Den kostade 6 daler för en skrupel, drygt ett gram. Räknat per gram blev mossan nästan 200 gånger dyrare än mumien.
I 1739 års taxa fanns också "Menniskie-Fett", människofett, för 24 öre per halvt uns. Det var dubbelt så dyrt som mumien. Enligt apotekshistorikern Karl Ahlberg ansågs människofettet "vara ett ypperligt medel mot rheumatism". Skrapad människoskalle fanns också med.
I 1698 års lista stod dessutom brända möss, för samma pris som mumien.

Hyllan i Göteborg
Det var inte bara något som stod på papper. I en inventering av apotekaren M. A. Bauchs lager i Göteborg, bevarad sedan 1755, fanns enligt Ahlberg bland annat "människokranium, mumia vera, gäddkäkar, metmaskolja, ormpulver" och enhörningshorn.

Linnés dom
Carl von Linné gav varorna en hård dom. I sin Materia medica, i delen om djurriket, kom människan först bland däggdjuren. Han listade skrapad skalle, ben, människofett och mumie. Men han skrev också vad han tyckte om det: "superstitiosa, exoleta". Vidskepligt och föråldrat.
Mossan från dödskallar fick samma dom. Den var enligt Linné föråldrad och oanvändbar.
I Sveriges nya farmakopé 1775, den officiella listan över läkemedel, fanns ingen mumie längre. Inte heller människofett eller dödskallemossa.
En galen villfarelse
1784 skrev Örebro Weckoblad att man "nu mera" i Europa var fri från "denna galna wilfarelsen". Man ansåg inte längre mumier nyttiga till annat "än at förnöja nyfikenheten", och upplysta läkare använde dem inte alls.
1836 skrev en svensk lärobok i farmaci om "det barbariska medicinska bruket" av människofett, hjärnskål och mumier, som hörde "till en längesedan förfluten tid".

Konstigt nog var människofett dubbelt så dyrt som mumie på svenska apotek. Och dyrast av människovarorna var mossan som vuxit på en dödskalle.


