Kungen som sköts på maskeraden på Operan

Det är fredagen den 16 mars 1792. I Operans kungliga våning, vid Gustav Adolfs torg i Stockholm, äter Gustav III kvällsmat med några av sina närmaste män. En våning ner pågår en maskeradbal.
Mot slutet av måltiden räcker en page, en ung tjänare, kungen ett brev. Det är skrivet på franska, och det är inte undertecknat.
Brevet varnar honom. Det finns personer, står det, både ute i landet och i Stockholm, som bara andas hat och hämnd mot honom, och som vill förkorta hans dagar genom mord. De blev besvikna när det misslyckades på förra maskeraden, men de är glada att en ny ska hållas i kväll. "Rövarne älska intet lyktor", skriver brevskrivaren. "Det finnes intet mera tjenligt för Lönn=mord än natten och förklädningar." Med andra ord: mörker och masker passar den som vill mörda. Han ber kungen, vid allt som är heligt, att skjuta upp den förbannade balen.
Gustav III läser brevet, stoppar det i fickan och visar det för sin vän Hans Henric von Essen, som ber honom att inte gå ner. Kungen svarar: "Skola de få tro, att jag är rädd?"
Han vägrar också att bära pansar under kläderna. Sedan går han ner till balen.
En kung som tagit makten
För att förstå varför någon ville döda Gustav III måste man gå tjugo år tillbaka. Den 19 augusti 1772 genomförde den unge kungen en statskupp där ingen dödades. Med hjälp av Livgardet grep han riksrådet, de adelsmän som styrde landet tillsammans med kungen, och tog makten från riksdagen, där adeln länge hade haft stort inflytande.
Adeln förlorade makt, och med åren växte missnöjet bland adelsmännen. Och det blev värre.
År 1788 startade Gustav krig mot Ryssland utan att fråga riksdagen. Som ursäkt använde han ett bråk vid gränsen som han själv hade arrangerat. Många officerare var rasande. Året därpå, 1789, lät han gripa ledande adelsmän och drev igenom Förenings- och säkerhetsakten. Den gav kungen rätt att starta krig och sluta fred på egen hand, lät vanligt folk, inte bara adeln, få de flesta höga tjänster i staten och lät bönder köpa adlig jord.
Enligt Svenskt biografiskt lexikon framstod han nu som nästan enväldig.
Vid riksdagen i Gävle i början av 1792, som hölls där just för att det var lättare att hålla besvärliga adelsmän borta, fortsatte kungen att köra över sina motståndare. Mordet kom ungefär en månad efter att riksdagen avslutats.
Konspirationen
Vintern 1791–92 samlades de missnöjda hemma hos generalen Carl Fredrik Pechlin på Blasieholmen i Stockholm. Enligt Svenskt biografiskt lexikon planerades där ett uppror för att störta styret, och i en inre krets ett kungamord.
I den inre kretsen fanns tre män. Adolph Ribbing hatade kungen bland annat för att han hade gift bort Ribbings älskade med en annan man. Clas Fredrik Horn var rasande över att hans far fängslats 1789. Och så fanns Jacob Johan Anckarström, en 29-årig före detta officer från Lindö i Vallentuna.
Anckarström hade lämnat armén med kaptens titel och levde på jordbruk och penninglån. Folk på hans tid kallade honom snål och rå. Svenskt biografiskt lexikon beskriver honom som en hård, fanatisk natur som blandade en stark dröm om frihet med ett glödande hat mot kungen. År 1790 hade han åtalats för att ha förolämpat kungen, och han kallade själv den behandlingen en av orsakerna till det han sedan gjorde.
Försöken som misslyckades
Mordet var inte första försöket. Horn och Anckarström smög sig en gång fram till kungens fönster på Haga. Horn berättade senare att de såg kungen sitta i en soffa bland böcker, med ett ansikte som väckte en sådan skräck hos dem att de flydde tillbaka till sina hästar.
I januari 1792, på Horns gård Huvudsta, bestämde de att Anckarström skulle skjuta kungen på teatern. Han följde efter kungen till Gävle, men lyckades inte där heller. Maskeraderna den 2 och 9 mars passade inte. Den 16 mars valdes, eftersom det troligen var säsongens sista maskerad.
Anckarström laddade två pistoler med kulor, hagel och spiknubb, alltså korta bitar av spik, och slipade en slaktarkniv som han gav en hulling i spetsen, en bakåtvänd hake.
Skottet
Maskeradbalerna på Operan var öppna för allmänheten mot en entréavgift. Kungen bar en dräkt av tunt stickat silke som han själv hade designat, med sina ordenstecken, de kungliga utmärkelser han bar på bröstet. Enligt Livrustkammaren var det, trots att alla gäster hade mask och svarta kappor, fullt tydligt vem som var kungen.
På von Essens arm gick kungen en runda i salongen. När han kom tillbaka uppstod trängsel omkring honom av likadant klädda masker. Kring midnatt small ett skott.
Anckarström berättade själv i förhören hur han hade tagit pistolen ur bröstfickan, satt den mot kungens rygg och skjutit. Kungen ropade "aj, aj" och vände sig om. Flera vittnen hörde honom säga på franska: "Je suis blessé", jag är skadad.
Skottet träffade kungen i ryggen, strax ovanför vänstra höften. Hans kläder fattade eld, och von Essen släckte dem. Någon ropade "Elden är lös!", troligen enligt en överenskommelse mellan konspiratörerna, för att skapa förvirring. Anckarström släppte pistolen, ville hugga med kniven men tappade den också.

Dörrarna stängs
Kaptenen Carl Fredrik Pollet ropade att dörrarna skulle stängas. Innan de hann låsas slapp mellan tolv och tjugo personer ut. Horn fick senare lämna byggnaden med generaladjutant Wilhelm Klingspors tillstånd. Sedan kom polismästaren Nils Henric Liljensparre och soldater med bajonetter. Alla gäster fick ta av sig maskerna och uppge sina namn.
På golvet låg två pistoler och kniven. Nästa morgon kallade Liljensparre till sig alla vapensmeder i Stockholm. En av dem kände igen pistolerna: han hade lagat dem fjorton dagar tidigare, åt kapten Anckarström.
Anckarström greps samma morgon och erkände skottet direkt. Brevskrivaren visade sig vara överstelöjtnant Carl Pontus Lilliehorn, en ångerfull konspiratör. Han greps också, och avslöjade fler.
Tretton dagar
Till en början såg det inte ut att vara livsfarligt. Enligt Svenskt biografiskt lexikon tog läkarna ut två spiknubbar, men resten av laddningen satt så djupt i musklerna att de inte vågade operera på riktigt. En vän, Gustaf Mauritz Armfelt, höll kungen i handen under ingreppet: "Några gånger förvreds hans ansikte, men intet skrik, ingen klagan undslapp honom."
Kungen förblev politiskt aktiv från sjuksängen. Flera av hans gamla motståndare från adeln kom och försonades med honom.
Men snart kom infektionen, med hög feber och lunginflammation. Den 29 mars 1792 dog Gustav III i paradsängkammaren, ett praktfullt sovrum för ceremonier, på Stockholms slott, 46 år gammal. Hans sista ord ska ha varit: "Jag är så sömnig, och jag vill försöka vila mig litet grann."

Straffet
Svea hovrätt dömde Anckarström den 16 april 1792. Domen var ovanligt grym: tre dagar i rad skulle han stå två timmar fastlåst med en järnring runt halsen på olika torg i Stockholm och piskas. Därefter skulle han mista högra handen och halshuggas, och kroppen skulle sättas upp på ett hjul så att alla kunde se den.
Piskningen skedde på Riddarhustorget, Hötorget och Nytorget. En åskådare skrev i sin dagbok att folket hurrade vid varje slag. Anckarström sa att smärtan översteg allt han föreställt sig om mänskliga plågor.
Den 27 april 1792 avrättades han på galgbacken utanför Skanstull. Hans sista ord var: "Pris och ära vare dig, herre Jesu innerligt!"
De andra fick mildare straff. Ribbing och Horn dömdes till döden men slapp avrättas och fick i stället lämna landet. Ribbing levde resten av livet i utlandet och ångrade sig aldrig. Pechlin erkände aldrig någonting och dog i fångenskap på Varbergs fästning 1796. Om han verkligen ledde konspirationen har aldrig bevisats.
Operan som flyttade till Boston
Gustav III:s son, Gustav IV Adolf, var bara 13 år, och en förmyndarregering tog över. Offentliga maskeradbaler förbjöds fram till 1821. Det gamla operahuset revs 1892 och ersattes av den opera som står där i dag.

Men mordet levde vidare, på scenen. År 1833 hade Aubers opera om Gustav III premiär i Paris. Giuseppe Verdi skrev sedan sin version, men censuren i Neapel vägrade låta en kung mördas på scen. Handlingen flyttades först till Pommern och sedan till kolonialtidens Boston. Operan Un ballo in maschera, En maskeradbal, hade premiär i Rom 1859. Numera spelas den ofta i sin ursprungliga svenska miljö.
Det finns också myter. Den berömda repliken där Anckarström ska ha hälsat kungen med "Bonsoir, beau masque" finns inte i förhörsprotokollen och verkar ha tillkommit på 1800-talet. Samma sak gäller historien om att musiken tystnade mitt i en viss dans.
Kungen fick en varning i handen samma kväll, läste den och gick ändå. Konstigt nog var det just hans vägran att visa sig rädd som ledde honom ner till balen.


