Kungen som sköts på maskeraden på Operan

Det är fredagen den 16 mars 1792. I Operans kungliga våning, vid Gustav Adolfs torg i Stockholm, äter Gustav III kvällsmat med några av sina närmaste män. En våning ner pågår en maskeradbal.

Mot slutet av måltiden räcker en page kungen ett brev. Det är skrivet på franska, och det är inte undertecknat.

Brevet varnar honom. Det finns personer, står det, både i landsorten och i Stockholm, som bara andas hat och hämnd mot honom, och som vill förkorta hans dagar genom mord. De blev besvikna när det misslyckades på förra maskeraden, men de är glada att en ny har utlysts till i kväll. "Rövarne älska intet lyktor", skriver brevskrivaren. "Det finnes intet mera tjenligt för Lönn=mord än natten och förklädningar." Han ber kungen, vid allt som är heligt, att skjuta upp den förbannade balen.

Gustav III läser brevet, stoppar det i fickan och visar det för sin vän Hans Henric von Essen, som ber honom att inte gå ner. Kungen svarar: "Skola de få tro, att jag är rädd?"

Han vägrar också att bära pansar under kläderna. Sedan går han ner till balen.

En kung som tagit makten

För att förstå varför någon ville döda Gustav III måste man gå tjugo år tillbaka. Den 19 augusti 1772 genomförde den unge kungen en oblodig statskupp. Med hjälp av Livgardet grep han riksrådet och tog makten från adeln, som i årtionden hade styrt landet genom riksdagen.

Det gjorde honom populär hos många, men inte hos adeln. Och det blev värre.

År 1788 startade Gustav krig mot Ryssland, utan att fråga ständerna, under förevändning av en gränsincident som han själv hade arrangerat. Många officerare var rasande. Året därpå, 1789, lät han gripa ledande adelsmän och drev igenom Förenings- och säkerhetsakten. Den gav kungen rätt att starta krig och sluta fred på egen hand, öppnade de flesta ämbeten för ofrälse och lät bönder köpa adlig jord.

Kungliga slotten beskriver det kort: akten förvandlade honom till enväldig härskare.

Vid riksdagen i Gävle i början av 1792, som hölls där just för att det var lättare att hålla besvärliga adelsmän borta, fortsatte kungen att köra över sina motståndare. Mordet kom ungefär en månad efter att riksdagen avslutats.

Sammansvärjningen

Vintern 1791–92 samlades de missnöjda hemma hos generalen Carl Fredrik Pechlin på Blasieholmen i Stockholm. Enligt Svenskt biografiskt lexikon planerades där en revolutionär omstörtning, och i en inre krets ett kungamord.

I den inre kretsen fanns tre män. Adolph Ribbing hatade kungen bland annat för att han hade gift bort Ribbings älskade med en annan man. Clas Fredrik Horn var rasande över att hans far fängslats 1789. Och så fanns Jacob Johan Anckarström, en 29-årig före detta officer från Lindö i Vallentuna.

Anckarström hade lämnat armén med kaptens titel och levde på jordbruk och penninglån. Samtida kallade honom snål och rå. Svenskt biografiskt lexikon beskriver honom som en hård, fanatisk natur som förenade ett frihetssvärmeri med ett glödande hat till kungen. År 1790 hade han åtalats för att ha förolämpat kungen, och han kallade själv den behandlingen en av orsakerna till det han sedan gjorde.

Försöken som misslyckades

Mordet var inte första försöket. Horn och Anckarström smög sig en gång fram till kungens fönster på Haga. Horn berättade senare att de såg kungen sitta i en soffa bland böcker, med ett ansikte som väckte en sådan förskräckelse hos dem att de flydde tillbaka till sina hästar.

I januari 1792, på Horns gård Huvudsta, bestämde de att Anckarström skulle skjuta kungen på teatern. Han följde efter kungen till Gävle, men lyckades inte där heller. Maskeraderna den 2 och 9 mars passade inte. Den 16 mars valdes, eftersom det troligen var säsongens sista maskerad.

Anckarström laddade två pistoler med kulor, hagel och spiknubb, och slipade en slaktarkniv som han försåg med en hulling i spetsen.

Skottet

Maskeradbalerna på Operan var öppna för alla som bar mask, och biljetten var billig. Kungen bar en dräkt av silkestrikå som han själv hade komponerat, med sina ordenstecken. Enligt Livrustkammaren var det, trots att alla gäster hade mask och svarta slängkappor, fullt tydligt vem som var kungen.

På von Essens arm gick kungen en runda i salongen. När han kom tillbaka uppstod trängsel omkring honom av likadant klädda masker. Kring midnatt small ett skott.

Anckarström berättade själv i förhören hur han hade tagit pistolen ur bröstfickan, satt den mot kungens rygg och skjutit. Kungen ropade "aj, aj" och vände sig om. Flera vittnen hörde honom säga på franska: "Je suis blessé", jag är skadad.

Skottet träffade kungen i ryggen, strax ovanför vänstra höften. Hans kläder fattade eld, och von Essen släckte dem. Någon ropade "Elden är lös!", troligen enligt en överenskommelse mellan konspiratörerna, för att skapa förvirring. Anckarström släppte pistolen, ville hugga med kniven men tappade den också.

Dörrarna stängs

Kaptenen Carl Fredrik Pollet ropade att dörrarna skulle stängas. Innan de hann låsas slapp mellan tolv och tjugo personer ut, och bland dem Horn. Sedan kom polismästaren Nils Henric Liljensparre och soldater med bajonetter. Alla gäster fick ta av sig maskerna och uppge sina namn.

På golvet låg två pistoler och kniven. Nästa morgon kallade Liljensparre till sig alla vapensmeder i Stockholm. En av dem kände igen pistolerna: han hade lagat dem fjorton dagar tidigare, åt kapten Anckarström.

Anckarström greps samma morgon och erkände skottet direkt. Brevskrivaren visade sig vara överstelöjtnant Carl Pontus Lilliehorn, en ångerfull konspiratör. Han greps också, och avslöjade fler.

Tretton dagar

Till en början såg det inte ut att vara livsfarligt. Enligt Svenskt biografiskt lexikon tog läkarna ut två spiknubbar, men resten av laddningen satt så djupt i muskulaturen att de inte vågade operera på riktigt. En vän, Gustaf Mauritz Armfelt, höll kungen i handen under ingreppet: "Några gånger förvreds hans ansikte, men intet skrik, ingen klagan undslapp honom."

Kungen fortsatte att regera från sjuksängen. Han dikterade order, ordnade sitt testamente och formerna för en förmyndarregering. Flera av hans gamla motståndare från adeln kom och försonades med honom.

Men snart kom infektionen, med hög feber och lunginflammation. Den 29 mars 1792 dog Gustav III i paradsängkammaren på Stockholms slott, 46 år gammal. Hans sista ord ska ha varit: "Jag är så sömnig, och jag vill försöka vila mig litet grann."

Straffet

Svea hovrätt dömde Anckarström den 16 april 1792. Domen var ovanligt grym: tre dagar i rad skulle han stå två timmar i halsjärn på olika torg i Stockholm och piskas, därefter skulle han mista högra handen, halshuggas och steglas.

Piskningen skedde på Riddarhustorget, Hötorget och Nytorget. En åskådare skrev i sin dagbok att folket hurrade vid varje slag. Anckarström sa att smärtan översteg allt han föreställt sig om mänskliga plågor.

Den 27 april 1792 avrättades han på galgbacken utanför Skanstull. Hans sista ord var: "Pris och ära vare dig, herre Jesu innerligt!"

De andra klarade sig lindrigare. Ribbing och Horn dömdes till döden men benådades och landsförvisades. Ribbing levde resten av livet i utlandet och ångrade sig aldrig. Pechlin erkände aldrig någonting och dog i fångenskap på Varbergs fästning 1796. Om han verkligen ledde sammansvärjningen har aldrig bevisats.

Operan som flyttade till Boston

Gustav III:s son, Gustav IV Adolf, var bara 13 år, och en förmyndarregering tog över. Offentliga maskeradbaler förbjöds fram till 1821. Det gamla operahuset revs 1892 och ersattes av den opera som står där i dag.

Men mordet levde vidare, på scenen. År 1833 hade Aubers opera om Gustav III premiär i Paris. Giuseppe Verdi skrev sedan sin version, men censuren i Neapel vägrade låta en kung mördas på scen. Handlingen flyttades först till Pommern och sedan till kolonialtidens Boston. Operan Un ballo in maschera, En maskeradbal, hade premiär i Rom 1859. Numera spelas den ofta i sin ursprungliga svenska miljö.

Det finns också myter. Den berömda repliken där Anckarström ska ha hälsat kungen med "Bonsoir, beau masque" finns inte i förhörsprotokollen och verkar ha tillkommit på 1800-talet. Samma sak gäller historien om att musiken tystnade mitt i en viss dans.

Kungen fick en varning i handen samma kväll, läste den och gick ändå. Konstigt nog var det just hans vägran att visa sig rädd som ledde honom ner till balen.