Historia1949 · 3 min läsning

Lobotomin, operationen som gav ett Nobelpris och lugnare avdelningar

Svartvitt foto av ett stort sjukhusområde med flera långa byggnader i en skogsbacke, med en hög skorsten och berg i bakgrunden.
Sidsjöns sjukhus i Sundsvall. Okänd fotograf, ArkDes. Public domain (beskuren)

I december 1949 stod en svensk neurokirurg på scenen vid Nobelprisutdelningen i Stockholm. Herbert Olivecrona från Karolinska institutet presenterade årets pris i fysiologi eller medicin. Hälften gick till den portugisiske läkaren Egas Moniz, för hans upptäckt av lobotomins "terapeutiska värde vid vissa psykoser".

Olivecrona kallade operationen "en av de viktigaste upptäckterna" som någonsin gjorts inom psykiatrisk behandling.

Samtidigt lobotomerades hundratals svenskar varje år.

Ett snitt i hjärnan

Lobotomi var en hjärnoperation där man skar av förbindelserna mellan hjärnans främre del, pannloben, och resten av hjärnan. Tanken var att det skulle lindra svår psykisk sjukdom.

Den första operationen gjordes i Lissabon i november 1935, på en 63-årig kvinna med depression och ångest. Moniz opererade inte själv, utan det var kirurgen Almeida Lima som under hans ledning sprutade in alkohol för att förstöra nervbanor. Snart började man i stället skära med ett särskilt instrument. Egas Moniz skrev senare att operationen var "simple" och "always safe", alltså enkel och alltid ofarlig.

Det var den inte. Många patienter blev avtrubbade och passiva, och en del dog. I Olivecronas tal från 1949 nämndes också "förändringar av personligheten", och att patienterna efter operationen kunde vårdas på en "lugn" avdelning.

Målat porträtt av en äldre man med mörkt bakåtkammat hår, klädd i en guldfärgad akademisk dräkt.
Egas Moniz, målad av José Malhoa 1932. Moniz fick Nobelpriset 1949 för lobotomin. José Malhoa, 1932. Hospital de Santa Maria, Lissabon. Public domain (beskuren)

4 500 svenskar

I mitten av 1940-talet gjordes de första lobotomierna i Sverige, på neurokirurgiska kliniker i Stockholm. Sedan spred sig metoden till sinnessjukhusen.

Forskaren Kenneth Ögren vid Umeå universitet och hans kollegor har gått igenom sjukhusens årsrapporter och journaler. De kom fram till att minst 4 500 lobotomier gjordes i Sverige, från 1944 till mitten av 1960-talet. Det var tre gånger så många som man tidigare trott. Flest gjordes kring 1950.

Inget sinnessjukhus i Sverige lobotomerade fler än Umedalens sjukhus utanför Umeå, följt av Sidsjöns sjukhus i Sundsvall och Beckomberga i Stockholm. På Umedalen opererades omkring 770 patienter mellan 1947 och 1958. 7,4 procent dog efter operationen, och värst var 1949, då 17 procent dog. Av dem som opererades 1947–1955 var 63 procent kvinnor.

Även barn opererades. Enligt Ögren lobotomerades en sjuårig flicka med utvecklingsstörning, som dog efter operationen. Vid Umeå lasarett lobotomerades också en fyraåring och en elvaåring.

4 500svenskar lobotomerades
61 %av de lobotomerade i Sverige var kvinnor
1949fick metoden Nobelpriset

Sjukhusets operation

Varför opererade man? Enligt Ögren handlade det ofta lika mycket om sjukhuset som om patienten. Avdelningarna var överfulla, och oroliga patienter var svåra att ta hand om.

Om den första patienten på Umedalen 1947 skrev läkarna att målet var att hon skulle bli "avspänd" och "därigenom mera lättskött". Två år senare skrev sjukhusets chef: "Tack vare lobotomierna har den oroligaste avdelningen alltsedan den 19/4 1948 kunnat vara normalbelagd." En annan sjukhuschef skrev i en årsrapport: "vi har opererat 46 patienter och därmed vunnit 46 vårdplatser".

Ögren kallar lobotomin "sjukhusets operation". Men alla håller inte med. Redan 1997 hade psykiatern Per Mindus vid Karolinska sjukhuset hävdat att läkarna i första hand hade patientens bästa för ögonen, i en tid med brist på andra behandlingar.

Svartvitt flygfoto över ett mycket stort sjukhusområde med symmetriska byggnader, alléer och åkrar runt omkring.
Beckomberga sjukhus i Stockholm från luften, omkring 1935. Det var ett av de sinnessjukhus där flest patienter lobotomerades. Okänd fotograf, omkring 1935. Stockholms stad. Public domain (beskuren)

Medicinen som tog över

På 1950-talet kom de första läkemedlen mot psykoser. Efter mitten av 1950-talet var lobotomi inte längre någon standardbehandling i Sverige, men enstaka operationer gjordes ända in på 1960-talet.

Ingen ersättning

När det blev känt att Sverige hade tvångssteriliserat tusentals människor fick de drabbade ersättning från 1999. De lobotomerade har aldrig fått det.

År 1997 sa regeringen nej till en begäran om skadestånd. Socialstyrelsen konstaterade att behandlingen "skedde i enlighet med dåtida vetenskap och beprövad erfarenhet". Riksdagen röstade nej till en motion om ersättning, och fler motioner har avslagits sedan dess. Socialminister Margot Wallström svarade 1998 att hon "djupt beklagar de negativa effekter som lobotomin har medfört", men att hon inte såg skäl att ändra beslutet.

I Norge beslutade Stortinget 1996 att lobotomerade skulle få ersättning.

Sverige var inte ensamt. Enligt den danske historikern Jesper Vaczy Kragh lobotomerade Danmark fler per invånare än något annat land. Amerikanska anhöriga till lobotomerade har krävt att Nobelpriset ska tas tillbaka. Nobelstiftelsen svarade att det inte går.

En röd tegelbyggnad med vita fönsterkarmar, omgiven av snö och kala träd en solig vinterdag.
En av byggnaderna på det före detta Umedalens sjukhus, i dag ett område med bostäder och företag. Foto: Xanor, 2011, CC0 (beskuren)

Konstigt nog fick metoden ett Nobelpris från Karolinska institutet, men de svenskar som opererades har aldrig fått någon upprättelse i form av ersättning.

Fler stories i Historia →