Husförhör, kyrkplikt och förbudet att be utan präst

En gång om året kom prästen. Hela byn samlades i en gård, och en efter en fick bönder, barn, drängar och pigor läsa högt och svara på frågor om kristendomen. Prästen skrev upp hur det gick.
Det hette husförhör, och det pågick i Sverige i flera hundra år.
Hus från hus
Grunden lades i 1686 års kyrkolag. "Presterna skola hålla wisse längder på alle sine åhörare, Huus ifrån Huus, Gård ifrån Gård", stod det. Prästen skulle veta hur alla gjorde framsteg i sin kristendom, och se till att "Barn, Drängar och Pijgor, lära läsa i Book".
Kyrkoherden skulle också besöka sina åhörare, "thet ena Huset efter thet andra".
I längderna fick folk betyg för sin läsning. Det fanns ingen gemensam skala i hela landet. Vissa präster skrev bokstäver som A, a, AB och B, andra skrev ord som "väl" och "försvarligt". Enligt släktforskningstidningen Släkthistoria fick den som förhördes inte se vad prästen skrev.

Ingen förlovning utan katekes
Husförhöret hade betydelse. Enligt kyrkolagen fick den som inte kunde redogöra för sin kristendom inte gå till nattvarden. Och utan nattvarden fick man inte trolovas, alltså inte heller gifta sig. "Och skal ingen trolofwas, som icke kan Lutheri Catechismum, och hafwer begått HErrans Nattward", stod det i lagen.
Den som uteblev från kyrkans katekesförhör på söndagarna, eller höll andra borta, fick böta. Föräldrar och husbönder betalade både för sig själva och för varje barn och tjänstehjon. Andra gången blev böterna dubbelt så höga.
Enligt 1734 års lag kunde den som sällan kom till kyrkan på söndagar och helgdagar böta tio daler, om han redan varnats. Samma straff gällde den som höll sitt husfolk borta från kyrkan.
Folk tyckte inte alltid om det. "På sommaren går åskan och på hösten är det husförhör, aldrig får man vara glad", berättade någon från Tierps socken, enligt Håkan Liby.

Förbjudet att be utan präst
1726 kom konventikelplakatet. Det förbjöd folk att samlas i privata hus "under förewändning, at bruka sin Andacht", alltså för att be och läsa Bibeln utan präst.
Straffen var hårda. Den som höll ett sådant möte skulle första gången böta 200 daler silvermynt, och andra gången 400. Den som inte kunde betala fick sitta i fängelse på vatten och bröd. Tredje gången skulle han landsförvisas i två år. Även de som deltog fick böta.
Det fanns ett undantag. Föräldrar och husfäder fick undervisa sina egna barn och sitt eget tjänstefolk hemma.
Samma plakat beordrade samtidigt prästerna att besöka folk i hemmen, eller samla några hus eller byar i taget, för att förhöra dem.
Läsarna
Konventikelplakatet gällde i över 130 år. Det riktades först mot pietisterna, och användes senare mot väckelserörelsens så kallade läsare, som ville läsa och tolka Bibeln själva. Det avskaffades 1858, men även därefter var det förbjudet att hålla möten under gudstjänsttid utan tillstånd. Den regeln mildrades 1868.
Den som lämnade den rätta lutherska läran kunde enligt 1734 års lag landsförvisas och förlora sitt arv. Det straffet avskaffades 1860.
Ett av världens mest läskunniga folk
Kontrollen fick en oväntad följd. Långt innan Sverige fick folkskola 1842 kunde de flesta svenskar läsa. Enligt Universitetsläraren, som bygger på forskaren Egil Johansson, kunde mellan 70 och 90 procent läsa i mitten av 1700-talet. I början av 1800-talet var det över 90 procent.
Men det gällde att läsa, inte att skriva. Att skriva lärde sig betydligt färre.

Fritt att stå utanför
Från 1860 gick det att lämna Svenska kyrkan, men bara genom att gå med i ett annat kristet samfund som kungen godkänt. Enligt den statliga utredningen SOU 1997:41 skulle ingen "anses skild från kyrkan förrän han upptagits i ett annat, av kungen tillåtet, kristet samfund".
Först med religionsfrihetslagen, som började gälla den 1 januari 1952, blev det fritt att stå utanför. "Ej må någon vara skyldig tillhöra trossamfund", stod det i lagen. Samma lag tog bort en förordning från 1869 om straff för den som försökte få någon annan att avfalla från den lutherska läran.
Husförhörslängderna blev grunden för Sveriges folkbokföring, och kyrkan skötte den ända till 1991.
Konstigt nog finns konventikelplakatet, lagen som förbjöd svenskar att be tillsammans utan präst, i dag med i Sveriges kulturkanon.


