De första kvinnliga prästerna, och präster som fick vägra arbeta med dem

På palmsöndagen den 10 april 1960 hände något som aldrig hade hänt i Svenska kyrkan. Tre kvinnor vigdes till präster: Margit Sahlin, Elisabeth Djurle och Ingrid Persson.
Men inte alla präster var beredda att stå vid altaret med dem.
Kyrkan sa nej
Frågan hade diskuterats länge. 1957 lade regeringen fram ett förslag om att kvinnor skulle få bli präster. Men kyrkomötet, som hade vetorätt i kyrkliga frågor, sa nej.
Ett utskott i kyrkomötet skrev att det verkade "allmänt medgivet" att Nya testamentet lärde att prästämbetet "icke är avsett för kvinnor".
Staten försökte igen
Regeringen gav sig inte. Kyrkoministern Ragnar Edenman menade att kyrkomötet "olyckligt nog, inte minst för kyrkan själv" hade sagt nej. Han lade fram samma förslag igen.
1958 röstade riksdagen ja, och samma år höll kyrkan ett nytt kyrkomöte. Nu blev det ja, med 69 röster mot 29. Från den 1 januari 1959 fick kvinnor bli präster i Svenska kyrkan.
Edenman försökte lugna motståndarna. Han sa att kvinnor som ville bli präster nog skulle undvika "allt som kan leda till strid" och självmant söka sig dit de behövdes bäst.

Samvetsklausulen
I samband med beslutet ställde sig kyrkomötet bakom några uttalanden från ett utskott, som kom att kallas samvetsklausulen. Enligt dem fick ingen biskop tvingas viga en kvinna mot sin religiösa övertygelse, och präster skulle inte behöva göra sådant som "uppenbarligen skulle kränka hans samvete".
Samvetsklausulen stod aldrig i själva lagen. Det var uttalanden i förarbetena. Ändå präglade den kyrkan i årtionden.
17 punkter
Inför de första prästvigningarna skickade motståndarna ut ett program med 17 punkter till alla präster i Svenska kyrkan.
En präst kunde inte "utföra prästerlig tjänst tillsammans med henne, icke tjänstgöra vid samma gudstjänst, icke gemensamt deltaga i altartjänst", stod det. Präster som arbetade med en kvinnlig präst borde stanna kvar i sin tjänst, men vägra all prästerlig tjänst tillsammans med henne.
Biskop Bo Giertz i Göteborg blev en samlande gestalt för dem som inte fann några bibliska skäl för kvinnliga präster.
Vigningarna
Elisabeth Djurle var 29 år och vigdes av biskop Helge Ljungberg i Stockholms stift. Margit Sahlin var 45. Hon vigdes av ärkebiskop Gunnar Hultgren och blev 1970 Sveriges första kvinnliga kyrkoherde. Ingrid Persson vigdes i Härnösands stift.
Under de följande tio åren vigdes 54 kvinnor till präster.

Motståndet levde kvar
1976 visade en undersökning att 44 procent av prästerna i Svenska kyrkan var emot kvinnliga präster. Enligt en statlig utredning 1981 fanns det fortfarande präster som inte ens kunde gå på en fortbildningskurs om en kvinnlig präst var med.
1982 beslutade riksdagen att ta bort samvetsklausulen. Den hade då funnits i 24 år.
Sedan vände det helt. På 1990-talet bestämde biskoparna och kyrkomötet att den som ville bli präst måste acceptera att arbeta med alla präster, oavsett kön. 1997 vigdes Christina Odenberg till Sveriges första kvinnliga biskop, och 2014 blev Antje Jackelén den första kvinnliga ärkebiskopen.
I dag
Enligt siffror som SVT redovisade 2025 var 55 procent av Svenska kyrkans präster kvinnor 2024. 2023 vigdes 46 kvinnor och 14 män.

Konstigt nog var det staten, riksdag och regering, som drev igenom att kvinnor fick bli präster, mot kyrkomötets första nej. Och samvetsklausulen som skyddade motståndarna i 24 år stod aldrig i någon lag.


