Kvinnliga poliser kallades syster i nästan femtio år

Våren 1908 fick polisen i Stockholm tre nya medarbetare. De var kvinnor, alla tre var utbildade sjuksköterskor, och de skulle tilltalas "syster". De kom att kallas polissystrar, och titeln fanns kvar i nästan femtio år.
Försöket 1908
Förebilden fanns i Tyskland. I Stuttgart hade sjuksköterskan Henriette Arendt arbetat hos polisen sedan 1903, med kvinnor och barn som hamnat i trubbel. 1907 föreslogs något liknande i Stockholms stadsfullmäktige, och både polismästaren och flera kvinnoföreningar ställde sig bakom.

I mars 1908 bestämde Överståthållarämbetet, som styrde polisen i Stockholm, att anställa tre kvinnor på försök: Agda Halldin, Maria Andersson och Erica Ström. I ordern kallades de kvinnliga polisbiträden. Efter försöksåret blev verksamheten permanent.
Vad fick de göra?
Polissystrarna tog hand om kvinnor och barn som fördes till polisstationerna. De kroppsvisiterade kvinnor som anhållits, följde dem till sjukhus och hjälpte hemlösa och vilsna barn. De skulle också hålla uppsikt på allmänna platser och anhålla kvinnor och barn som stal. Enligt historikern Johanna Dahlgren bar de polisens tjänstetecken och hade polismans rätt och skydd.
Men de var inte utbildade poliser, och de hade ingen polisuniform. De fick bara arbeta med kvinnor och barn.
Svenska Dagbladet skrev samma år: "Egendomligt nog ha polissystrarna visat sig ha bra respekt med sig gentemot anhållna berusade eller prostituerade kvinnor."

Uppdragen kunde vara oväntade. 1910 skickades Erica Ström till en föreläsning om preventivmedel av agitatorn Hinke Bergegren. Hon skulle bedöma om den var osedlig, och vittnade senare i rätten.
26 mot 6 241
Polissystrarna förblev få. 1943 fanns det 13 polissystrar i Stockholm, mot 1 328 manliga poliser. I hela landet var de 26, mot 6 241 män.
Titeln fick också följder för lönen. Enligt Fredrika Bremer-förbundet hade 1939 års polisutredning jämfört polissystrarnas lön med sjuksköterskornas, inte med polismännens.

1954 avskaffades titeln polissyster. Kvinnor och män i polisen fick samma tjänstegrader och samma regler för arbetstid och tjänstgöring.
Byxkjolen
1 augusti 1957 började 24 kvinnor på Statens polisskola. I januari 1958 började de första fjorton patrullera i uniform, tillsammans med en manlig kollega, i Klara i centrala Stockholm. Det var första gången en grupp kvinnor sattes in som patrullerande poliser i Stockholm.

Men deras uniform var inte som männens. Kvinnorna fick blus i stället för skjorta och hatt i stället för mössa. Och i stället för långbyxor fick de kjol eller byxkjol. I november 1957 skrev inrikesdepartementet:
"Vi anser det från utseendesynpunkt sett mindre tilltalande att kvinnlig personal bär sådana plagg och finner det även vara önskvärt, att allmänheten på avstånd kan konstatera, huruvida den uniformerade poliskonstapeln är man eller kvinna."
Kvinnorna fick batong och pistol, men inte sabel. Sabeln hörde till de manliga polisernas utrustning fram till slutet av 1964. För polisföreningen Kamraterna i Stockholm blev kvinnornas annorlunda beväpning ett argument mot dem. "Kvinnorna skall bara bära batong. Redan detta är ett avsteg", sa en man i föreningens representantskap våren 1957.

Striden fortsatte
Under 1960-talet drev Kamraterna att kvinnorna skulle flyttas från patrulleringen till andra uppgifter. 1969 kom Rikspolisstyrelsen och Svenska Polisförbundet överens om ett nytt försök: kvinnliga poliser placerades på utrednings- och skyddsenheter, utan uniform. 1971 överklagade två kvinnliga poliser till regeringen och fick rätt att bära uniform. Försöket avbröts, och kvinnor som anställdes efter det fick samma uppgifter som män.

Byxkjolen fanns kvar i uniformen ända in på 1980-talet. 1981 blev Karin Värmefjord Sveriges första kvinnliga polismästare.
Konstigt nog dröjde det alltså femtio år från de första polissystrarna till att kvinnor patrullerade Stockholms gator i uniform. Då fick de inte bära långbyxor, och först 1971 fick de samma uppgifter som män.


