Häxprocesserna, när barns berättelser om Blåkulla ledde till döden

Det är pingst 1668 i Älvdalen i Dalarna. En tolvårig flicka, Gertrud Svensdotter, har börjat berätta märkliga saker. Hon säger att hon har varit i Blåkulla.
Prästen förhör henne. Snart pekar hon ut fler, och senare säger hon att en kvinna i Lillhärdal har lärt henne trolldom.
Det blir början på det som kallas Det stora oväsendet. Under de följande åtta åren avrättades runt 300 människor i Sverige för trolldom. Och de viktigaste vittnena var barn.
Resan till Blåkulla
Berättelserna om Blåkulla är förvånansvärt lika, från Älvdalen 1668 till Stockholm 1676. Historikern Bengt Ankarloo har gått igenom domstolsprotokollen.
Barnen berättade att häxorna kom på natten. De smorde in ett djur eller en kvast med en salva från ett horn och flög sedan ut genom skorstenen, nyckelhålet eller ett stängt fönster. Föräldrarna märkte inget, sa barnen, för i sängen lades något annat som tog barnets skepnad.
Där uppe var allt bakvänt. Ankarloo sammanfattar berättelserna: man satt "med ryggen åt bordet och äter med nacken" och dansade "med ryggarna inåt ringen". Maten var god: mjölk, gröt och sött bröd. Det beskrevs ofta som ett bröllop, där barnen vigdes med demoner.
Djävulen kunde se ut som en vänlig präst i lång rock, eller som en svart man, en hund eller en gris. Han kallades bland annat gamle Erik. Allt han gav bort blev till spån och dynga i dagsljus.
Blåkulla låg ofta på en välkänd plats, som domkyrkan i Trondheim, ett berg i närheten eller ovanpå en masugn.
Tortyr och bekännelser
De anklagade nekade ofta. Då användes tortyr. Enligt Ankarloo var tortyr "snarare regel än undantag" mot dem som först nekade. Vanligast var handklovar av trä, som spändes åt med kilar runt handlederna eller fingrarna.
I början skonades ofta de som nekade. Men senare blev domstolarna hårdare, och enligt Ankarloo hade ungefär hälften av alla som avrättades nekat in i det sista.
I september 1668 dömde domstolen i Älvdalen tolv personer till döden, och fler dömdes senare. Hovrätten mildrade de flesta domarna, bland annat för barn mellan 9 och 12 år som hade dömts till döden. Fyra barn mellan 9 och 12 år fick i stället ris och kyrkoplikt, alltså offentlig bot i kyrkan. I maj 1669 avrättades sju personer i Älvdalen, sex kvinnor och en man.
Mora, augusti 1669
Sedan skickade regeringen en kommission till Mora. Den förhörde 60 anklagade och dömde 23 till döden. Den 24 augusti 1669, på Bartolomeusdagen, avrättades 15 av dem på en sandudde vid älven. En samtida skrev att det skedde på tre bål, "ett gräsligt spektakel". Ett par tusen människor tittade på.
De dömda halshöggs först. Sedan brändes kropparna. Två gravida kvinnor fick vänta tills de hade fött sina barn. Två dagar senare avrättades sex kvinnor i Älvdalen. Den sensommaren dödades alltså en man och tjugo kvinnor.
Det sprids fortfarande uppgifter om att barn avrättades i Mora, men det är en myt som kommer från en överdriven tysk skrift från 1670, som senare översattes till engelska. Inga barn avrättades.

Torsåker 1675
Oväsendet spreds till Hälsingland, Gästrikland och Ångermanland. Barn som pekade ut häxor reste ibland från socken till socken och fick betalt i mat och pengar för att vittna.
Värst blev det i Torsåker i Ångermanland. Enligt prästen Jöns Hornæus, vars farfar var kaplan i Torsåker och en av dem som drev på processen, avrättades 71 personer 1675. De flesta, kanske alla, dödades på en kulle som i dag kallas Häxberget. Nästan alla var kvinnor. Datumet är osäkert, men det skedde troligen kring månadsskiftet maj och juni.
Hornæus skrev ner berättelsen ungefär hundra år senare. Enligt honom avrättades de dömda nedanför bålet, "att bloden ej skulle hindra veden fatta vederbörlig eld; i dess ställe rann han strömvis utför berget". Deras anhöriga tog hand om kläderna och gick, enligt Hornæus, "utan sinnesrörelse" hem.

Den enda som brändes levande
Samtidigt hade oväsendet nått Stockholm. På Södermalm samlades barn i vakstugor, där de hölls vakna för att skyddas mot häxorna. Den franske ambassadören kom för att titta och skrev: "J'ai vu quelquefois cette petite comédie, que j'ai trouvée au moins fort bien jouée." Jag har ibland sett denna lilla komedi, som jag åtminstone tyckte var mycket väl spelad.
Våren 1676 avrättades sex kvinnor i Stockholm. I augusti samma år brändes en kvinna levande på bål. Enligt Ankarloo är det det enda kända fallet under hela Det stora oväsendet där någon brändes levande. Alla andra halshöggs först.
När barnen erkände
Sedan vände allt. I slutet av augusti 1676 tog en pojke från Gävle tillbaka sitt vittnesmål. Han sa att han hade ljugit och fått de andra barnen att ljuga också. Den 11 september tog tio vittnen tillbaka sina berättelser på en enda förmiddag.
I oktober skrev kommissionens ordförande att barnaförandet "mest av idel osanning" bestod, även om han fortfarande trodde att Satan ibland hade haft ett finger med i spelet.
Läkaren Urban Hiärne satt med i kommissionen. Han brukar ibland beskrivas som den som stoppade processerna, men enligt Ankarloo var det framför allt några yngre präster som var först med att ifrågasätta dem.

Vittnena som dömdes
Någon måste bära skulden. Fyra av vittnena avrättades: Gävlepojken, som nu var 13 år, och tre pigor. Rätten konstaterade att pojken var skyldig "icke därför att han med trolldom umgåtts hade", utan för att han med "svåra lögner hade åtskillige fler människor bragt om livet".
"Rättens ära krävde alltså fyra blodsoffer för processernas avveckling", skriver Ankarloo.
Efteråt
Totalt avrättades runt 240 till 300 människor för trolldom i Sverige mellan 1668 och 1676. Ingen vet det exakta antalet, eftersom många protokoll saknas. Mer än 85 procent var kvinnor, och många var äldre och änkor.
Trolldom fanns kvar som dödsbrott i svensk lag långt efteråt. Först 1779 togs paragrafen bort, under Gustav III. Den sista avrättningen för trolldom i Sverige brukar anges till 1704, då en kvinna halshöggs i Eskilstuna, men uppgifterna om henne är osäkrare.
I oktober 2024 invigdes minnesstenar i Härnösand, Säbrå och Stigsjö över dem som avrättades där. "Som representant för Svenska kyrkan vill jag i dag be de oskyldigt drabbade om förlåtelse …", sa biskop emerita Eva Nordung Byström.
Det började med ett barns berättelse. Konstigt nog slutade det också med barn, när de erkände att de hade ljugit. Och då var det fyra av vittnena som fick sätta livet till.


