Historia1918 · 3 min läsning

Fattigauktionerna, när barn bjöds ut till den som ville ha minst betalt

Målat porträtt av en ljushårig pojke med pannlugg och allvarlig blick.
Finska konstnären Akseli Gallen-Kallela, Huutolaispoika (auktionspojken), 1886. Finland hade samma system. Ateneum. Public domain (beskuren)

Den 23 december 1890, dagen före julafton, samlades fattigvårdsstyrelsen i Röstånga i Skåne. På dagordningen stod fyra fattiga barn. Sigfrid, sex och ett halvt år, och hans bror Magnus, nio år, gick till två bönder i byn Sonnarp för 40 kronor var om året. Deras syster Kristina gick till en målare för 60 kronor, och en fjärde flicka, Olivia, till en torpare för 65 kronor.

Barnen hade inte sålts. Det var tvärtom. Socknen betalade, och den som tog barnet för minst pengar fick det.

Socknens fattiga

Förr hade varje socken, den lokala bygden runt kyrkan och föregångaren till dagens kommun på landet, ansvar för sina fattiga: föräldralösa barn, barn vars föräldrar inte kunde försörja dem, gamla och sjuka. Ett vanligt sätt att ta hand om dem var att placera dem hos en familj mot betalning. Det kallades utackordering.

Ofta skedde det genom en överenskommelse. Men i många socknar hölls en auktion. Den som begärde lägst ersättning för att ge den fattige mat, kläder och tak över huvudet vann. Det var en auktion där lägsta bud vann, och det som auktionerades ut var en människa.

I Skellefteå annonserade socknen i tidningen. "Lördagen d. 17:de i denna månad kl. 2 efterm. kommer i sockenstugan härstädes att utackorderas afl. Cajsa Lisa Tjerngrens dotter, Lovisa", stod det i februari 1855. Lovisa var född 1850, och hennes mamma hade just dött.

Svartvitt foto av ett vitt trähus med trappa, och till vänster en mörkare äldre byggnad.
Till vänster syns Marstrands gamla fattigstuga, omkring 1910. De fattiga kunde bo i fattigstugor, gå runt mellan gårdarna eller placeras ut hos familjer. Bohusläns museum, UMFA53247:0235. Public Domain Mark (beskuren)

Visades upp medan folk budade

Hur det gick till beskrevs av en statlig kommitté 1915. Erbjudandena lämnades muntligt på ett sammanträde, och spekulanterna fick bjuda under varandra. Om flera skulle placeras ut kom många spekulanter, och om de fattiga dessutom var där "till beskådande" blev det enligt kommittén en köpslagan av en "anstötlig form". Huvudsyftet var att få fram "lägsta möjliga pris".

Barnen var ofta attraktiva, eftersom de kunde arbeta. Ju äldre barnet var, desto mindre betalade socknen.

Hanna Lindmark i Ångermanland var åtta år när hennes mamma dog 1869. Enligt Svenskt kvinnobiografiskt lexikon såldes hon "på fattigauktion till den i socknen som var beredd att ta emot henne för lägst ersättning". Det upprepades varje år tills hon var femton.

20 %av landsbygdens socknar hade auktioner 1894
40 krper år för en sexåring i Röstånga 1890
1919började förbudet gälla

"Denna människohandel"

En statlig undersökning av läget 1894 visade att auktioner förekom i drygt 20 procent av landsbygdens fattigvårdssamhällen. De var vanligast i Göteborgs och Bohus län, Norrbottens län och Kristianstads län. Bara fem län var helt fria från dem.

Kritiken var hård. En läkare i Stockholms län skrev att barnen blev "bortauktionerade till den minst bjudande", och att fosterföräldrarna därför ofta kom från "den allra fattigaste och lägsta samhällsklassen". Följden blev enligt honom felaktig skötsel och bristande omvårdnad.

I riksdagen kom motion efter motion om ett förbud. 1905 kallade riksdagsmannen A. Ekman i en motion auktionerna för "det barbariska" och "denna människohandel". Samma år bad riksdagen regeringen om ett förbud. Men det dröjde till 1918.

Även litteraturen tog upp det. I Barnen ifrån Frostmofjället från 1907 är den döende mamman rädd att hennes barn ska "bjudas ut på auktion" till den som vill ta dem för den minsta summan.

Gammal teckning av ett stort rum med valvtak där äldre kvinnor sitter vid sängar och bord.
Katarina fattighus i Stockholm 1881. De fattigaste kunde också hamna i fattighus. Nordiska museet, 1881. Public domain (beskuren)

Förbudet

Först med den nya lagen om fattigvården 1918 blev auktionerna förbjudna. "Anbud å behövandes vårdande må ej infordras genom anställande av auktion eller annat därmed jämförligt förfarande", stod det i lagen. Den började gälla den 1 januari 1919.

Konstigt nog var det alltså lagligt i Sverige ända in på 1900-talet att låta ett barn gå till den som ville ha minst betalt för att ta hand om det.

Fler stories i Historia →