Därför heter så många svenskar -son

Andersson, Johansson, Karlsson, Nilsson, Eriksson. De 16 vanligaste efternamnen i Sverige slutar alla på -son. Enligt Skatteverkets lista från 2026 heter över 210 000 svenskar Andersson.
Men för 150 år sedan hade de flesta svenskar inget efternamn som gick i arv alls.
Namnet bytte varje generation
Förr använde bönder och andra vanliga människor fadersnamn. "Man tog helt enkelt faderns förnamn, till exempel Johan, och la till -son, till Johansson, respektive -dotter, till Johansdotter", skriver Institutet för språk och folkminnen, Isof.
Namnet gick alltså inte i arv. Om Johan Andersson fick en son som hette Per blev han Per Johansson, och hans dotter Kerstin blev Kerstin Johansdotter. Nästa generation fick nya namn.
Enligt SCB fanns det också lokala traditioner där man kallades efter gården man bodde på. Och man fick byta namn som man ville. Man kunde till och med komma undan straff och skulder genom att börja om med ett nytt namn.
Adel, präster och soldater
Det var bara vissa som hade ärftliga släktnamn. Adeln hade praktfulla namn, ofta med delar som Gyllen-, Rosen- och Stiern- eller -felt, -sköld och -stierna. Fasta släktnamn började bli obligatoriska för adeln först när Riddarhuset bildades 1626.
Präster och andra lärda tog ofta namn som lät latinska eller grekiska, som Wallenius och Leander. Carl von Linnés pappa föddes som Nils Ingemarsson. När han skulle bli präst tog han namn efter en mäktig gammal lind vid gränsen till en gård som tillhörde släkten i Småland. Han gjorde om ordet lind så att det lät latinskt: Linnaeus.

Soldater fick särskilda soldatnamn, ungefär som tjänstenamn. "Man tänker i första hand på namn som Sköld och Svärd, Rask och Modig", skriver Isof. Under 1800-talet gick en del soldatnamn i arv och blev släktnamn.

Lindqvist och Bergström
I städerna tog borgare och hantverkare under 1700- och 1800-talen gärna naturnamn, ofta byggda av två ord från naturen. Enligt SCB började de bli vanliga under 1700-talet, eftersom adelsnamnen ansågs reserverade.
Men många av dem finns inte på riktigt i naturen. "Några Granlöv, Lindbäckar, Sandgrenar och Rosberg hittar man ju knappast i naturen", skriver SCB. Under 1800-talet blev det också vanligt att byta från ett -son-namn till ett naturnamn när man flyttade till staden eller emigrerade.
Namnen frös
Runt år 1900 började hela befolkningen använda släktnamn. "När släktnamn började bli allmänt använda omkring år 1900 behöll många män sitt patronymikon som namn", skriver Isof. Det fadersnamn som en man råkade ha då blev släktens namn för framtiden.
Kvinnornas -dotter-namn försvann nästan helt. Enligt SCB började kvinnor ungefär samtidigt ta mannens efternamn när de gifte sig. Från 1920 blev det ett krav enligt lag. Isof påpekar att det inte fanns några kvinnor i riksdagen när beslutet fattades. Kvinnor fick rösta i riksdagsval först 1921.

Staten ville ha nya namn
1901 kom en förordning om släktnamn. Den bestämde när ett nytt släktnamn fick skrivas in i kyrkboken. Enligt Isof ville myndigheterna att folk skulle ta mer särskiljande namn, och inte de vanligaste -son-namnen. Ett skäl var att man behövde kunna skilja folk åt, till exempel när folkpensionen infördes 1913.
Staten gav därför ut namnböcker med färdiga förslag. Svensk namnbok från 1921 innehöll över 15 000 nya namn. 1939 konstaterade författaren till en ny namnbok att den gamla snart var förbrukad, och att det behövdes omkring 40 000 namn. Han undvek ortnamn som kunde bli löjliga vid avstavning, till exempel Långalt och Högås, som kunde bli "Lån-galt och Hö-gås".
Mellan 1920 och 1952 lades nästan 64 000 nya släktnamn till i folkbokföringen, enligt SCB.
Fortfarande -son
Ändå dominerar -son-namnen. Enligt Skatteverkets lista 2026 är Andersson, Johansson och Karlsson de tre vanligaste efternamnen. Det första namnet som inte slutar på -son är Lindberg, på plats 17.
Sedan 2017 får vem som helst ta ett efternamn som fler än 2 000 personer redan har. Sedan 1982 års namnlag går det också, under vissa villkor, att ha ett -dotter-namn som efternamn. Sedan 2017 gäller det även män.
Konstigt nog försökte staten i decennier få svenskarna att sluta heta Andersson. Ändå är Andersson fortfarande Sveriges vanligaste efternamn.


