Du-reformen, när Sverige slutade säga titlar

Tänk dig att du jobbar på ett kontor på 1950-talet. Din chef ska ha kaffe. Du kan inte säga "vill du ha kaffe?". Det vore alldeles för fräckt. Du kan inte heller säga "vill ni ha kaffe?", för det kunde låta nedlåtande.

I stället säger du: "Vill direktören ha kaffe?" Eller så säger du inget tilltalsord alls: "Får det lov att vara lite mer kaffe?"

Så pratade svenskar med varandra i över hundra år. Sedan försvann det på bara några år.

Titelsjukan

Under 1800-talet och första halvan av 1900-talet var titlar viktiga. Man tilltalade folk med deras yrke eller ställning, och man fick upprepa titeln hela tiden. Det kallades titelsjukan.

Språkforskaren Erik Wellander skrev i Dagens Nyheter 1952 om hur konstigt det blev: "Vad säger man då till den man talar med? Här kommer det märkvärdigaste i hela vårt tilltalsskick: man säger ingenting alls."

Han gav ett exempel på hur det kunde låta: "Professor Andersson sa att professor Andersson skulle komma så snart professor Andersson kunde."

Varför inte bara säga ni?

I många språk finns ett artigt ord för "du". Tyskarna har Sie och fransmännen vous. Svenskan hade ni. Problemet var att ni hade fått en dålig klang.

Enligt Populär Historia beordrades armén 1881 att säga ni till de värnpliktiga, och från 1889 skulle polisen i Stockholm säga ni till allmänheten. Tanken var att vara artig. Men ni kom i stället att förknippas med folk som talade ner till andra. Den som blev niad kunde svara ilsket: "Vet hut, och nia mig inte!"

Flera försök gjordes att göra ni till ett artigt ord. Redan 1858 publicerades ett upprop för ni, undertecknat av bland andra kronprinsen. Det hjälpte inte mycket.

Andra ville gå åt motsatt håll. År 1907 skrev Magnus Lagerberg i Svenska Dagbladet och argumenterade för du. Han tyckte att det i ordet ni låg "omedvetet något visst föraktligt eller ringaktande".

Talet på Medicinalstyrelsen

Måndagen den 3 juli 1967 stod Bror Rexed för första gången framför personalen på Medicinalstyrelsen. Han var ny chef för myndigheten och hade tidigare varit professor i Uppsala.

Han sa att han ville att personalen skulle kalla honom Bror, och att han i sin tur skulle säga du och använda deras förnamn.

Det låter inte så märkvärdigt i dag. Fackförbundets tidning Statstjänstemannen skrev samma höst att "Generaldirektör Rexeds duande får tas som ett tecken på det ›töväder‹ som inträtt i umgängesformerna i de statliga verken". Tidningarna skrev om det, och enligt Isof blev talet en symbol för en du-reform som "därefter kom att explodera".

Märta Nordenfelt arbetade på Medicinalstyrelsen. Innan Rexed kom var hon "fröken Nordenfelt", och hennes chef var "avdelningschef Lindgren, eller ni". För tidningen Publikt berättade hon femtio år senare: "För mig kändes det väldigt naturligt … Sedan kan jag förstå dem som tyckte att det gick lite väl snabbt."

Det låg i tiden

Det var inte Rexed som ensam ändrade Sverige. Enligt Isof var det ingen organiserad reform, utan en process som pågick under många år. Folk hade flyttat till städerna, och där kände man inte alla man mötte.

"Han gjorde en stor grej av det offentligt, så han gav det extra fart eftersom det blev en symbolhändelse. Men det var något som låg i tiden", har historikern Dick Harrison sagt.

Det gick ändå fort. Enligt Isof kan reformen sägas ha varit genomförd under 1970-talet. När drygt 110 språkexperter år 2020 rankade Sveriges största språkhändelser sedan 1900 åt Språktidningen, kom du-reformen på första plats.

Det syns också i gammal reklam. Språkforskaren Maria Fremer har studerat svenska reklamfilmer från 1915 och framåt. I en reklam för tuggummi från 1956 säger sångerskan Alice Babs du till publiken när hon sjunger, men ni till en kund när hon spelar butiksbiträde.

Ett undantag finns kvar än i dag. Kungafamiljen säger man fortfarande inte du till.

Ni kommer tillbaka

Men historien slutade inte där. Sedan 1980-talet har ni börjat dyka upp igen. Det är framför allt unga som säger ni till äldre, och personal i butiker och restauranger som säger ni till kunder.

För många unga är ni artigt. För många äldre låter det fortfarande fel. När Språktidningen 2021 frågade sina läsare svarade fyra av fem att de blir niade, men bara en av tio sa att de gillade det. Språkforskaren Catrin Norrby har beskrivit ni som "ett ganska infekterat tilltal som i dag uppfattas nedlåtande och snorkigt av många äldre personer i Sverige".

Etikettexperten Magdalena Ribbing var tydlig när hon pratade med SVT: "Niandet har tilltagit i en förfärande hast. Nu är det niande på alla möjliga håll och det är trams."

I Finland har det aldrig varit samma sak. I finlandssvenskan fick ni aldrig samma negativa klang, och där används både ni och titlar mer än i Sverige.

Det tog alltså mer än hundra år att bli av med titlarna, och bara några år att börja säga du till alla. Konstigt nog är det nu de unga som vill vara artiga genom att säga ni, samma ord som deras farföräldrar tyckte var oförskämt.