Drottningen som lämnade tronen och flyttade till Rom

Den 6 juni 1654 sitter en 27-årig kvinna på en tron av silver i rikssalen på Uppsala slott. Hon bär kungamanteln och kronan och håller spiran och riksäpplet i händerna.

En efter en lämnar hon ifrån sig sakerna. Riksregalierna förs bort, manteln tas av. Hon håller ett avskedstal, och ett samtida vittne beskriver henne som "skön som en ängel". I salen gråter riksdagsmännen.

Samma dag kröns hennes kusin till kung. Kristina är inte längre Sveriges drottning. Och det var hon själv som ville det.

Flickan som skulle ha varit en pojke

Kristina föddes på Stockholms slott i december 1626, som dotter till kung Gustav II Adolf och Maria Eleonora. Enligt hennes egen självbiografi trodde barnmorskorna först att hon var en pojke. "Jag föddes med segerhuva och hade allenast ansiktet, armarna och benen fria", skrev hon. Hon var luden över hela kroppen och hade en grov och stark röst, "allt detta gjorde att mina jordemödrar, som tog emot mig, trodde att jag var en gosse".

Kungen ska ha tagit beskedet med ro. "Låtom oss tacka Gud, min syster. Jag hoppas, att denna flicka skall bliva mig så god som en gosse", lyder hans svar i den svenska traditionen.

Hans förhoppning blev snabbt verklighet. Den 6 november 1632 stupade Gustav II Adolf vid Lützen. Kristina var knappt sex år gammal och blev Sveriges regent. Riksdagen gav henne titeln kung.

Uppfostrad som en prins

Under hennes barndom styrdes landet av en förmyndarregering, ledd av rikskanslern Axel Oxenstierna. Från tolv års ålder undervisade han henne själv i statskonst. "Vi tillbringade ofta tre, fyra eller flera timmar med varandra", skrev hon senare.

Hon fick en uppfostran som annars var förbehållen prinsar. Hon lärde sig fäktas, rida och jaga björn. Enligt Svenskt biografiskt lexikon lärde hon sig tala och delvis skriva franska, tyska, italienska och holländska, och därtill latin.

År 1644 började hon regera själv. Hon ville göra Sverige till en kulturell stormakt och samlade konst, böcker och manuskript. Hon bjöd in lärda män från hela Europa, bland dem den franske filosofen René Descartes.

Descartes kom till Stockholm i oktober 1649. Två eller tre gånger i veckan skulle han infinna sig i drottningens studerkammare klockan fem på morgonen. Han blev sjuk under den stränga vintern och dog i februari 1650.

"Omöjligt att gifta mig"

En drottning förväntades gifta sig och föda en tronarvinge. Kristina vägrade. År 1649 förklarade hon för rådet att hon tänkte göra sin kusin Karl Gustav till tronföljare, utan att själv gifta sig. "Jag säger det uttryckligen … att det är mig omöjligt att gifta mig", sa hon enligt Svenskt biografiskt lexikon.

Det var början till slutet. I juni 1654 abdikerade hon. Hon fick behålla full makt över sin egen person och fick inkomster från bland annat Norrköping, Öland och Gotland att leva på.

Varför hon gjorde det är fortfarande omdiskuterat. Själv hänvisade hon till att en kvinna inte kunde leda en armé. Riksdrotsen Per Brahe tyckte att det var ett svepskäl. Historiker har pekat på hennes tro, hennes vägran att gifta sig, statens ansträngda ekonomi och hennes längtan efter ett annat liv.

I mansdräkt genom Danmark

Kristina lämnade Sverige nästan direkt. Hon tillbringade sin sista natt i landet på Halmstads slott och tog sig sedan genom Danmark klädd i mansdräkt. Redan året innan hade hon skickat konst, böcker och manuskript utomlands.

På julafton 1654 konverterade hon i hemlighet till katolicismen i Bryssel. I ett land där den lutherska läran var statens grund var det nästan otänkbart för en svensk drottning. Hon höll det hemligt, eftersom hon var rädd att Sverige skulle stoppa hennes inkomster. Först i november 1655 blev det offentligt, i Hofkirche i Innsbruck.

I december 1655 gjorde hon sitt intåg i Rom.

Livet i Rom

I Rom levde Kristina mitt i kulturlivet. Hon bodde först i Palazzo Farnese och flyttade 1659 till Palazzo Riario, dagens Palazzo Corsini, där hon bodde resten av livet. Hon grundade en akademi och samlade en konstsamling med verk av bland andra Tizian, Veronese och Rafael.

Men hon hade också politiska drömmar. Hon försökte bli drottning av Neapel, med stöd av Frankrike, och senare av Polen. Ingenting lyckades.

Hennes mörkaste stund kom i Frankrike 1657. På slottet Fontainebleau upptäckte hon att hennes stallmästare Monaldeschi hade läst och spionerat på hennes brev. Hon lät avrätta honom, och hävdade att hon hade rätt att döma sitt eget hov. Dådet skadade hennes rykte allvarligt över hela Europa.

Graven i Peterskyrkan

Kristina dog i Rom den 19 april 1689. Hon hade önskat en enkel begravning. I stället lät påven henne ligga på lit de parade, med silvermask och förgylld krona, och hon begravdes under Peterskyrkan, en av mycket få kvinnor som fått den äran.

Ett monument, ritat av Carlo Fontana, restes i kyrkan och blev klart 1702. Inskriften talar om Kristina, svearnas drottning, som avsade sig riket och avsvor sig kätteriet.

Hon har fortsatt att fascinera. Hennes klädsel och sätt väckte redan under hennes livstid frågor, och 1965 öppnades hennes grav för att undersöka teorier om hennes kön. Skelettet visade inget annat än en kvinna, men frågan om vem Kristina var har aldrig släppt.

Hon ärvde en stormakt, men valde att lämna den för ett liv på egna villkor. Konstigt nog är den svenska drottning som minns bäst i Rom den som frivilligt gav upp Sveriges krona.