Djävulspakterna, svenskarna som skrev kontrakt med djävulen

Den 30 januari 1718 skrev en 16-årig student i Uppsala ett kontrakt. Det var riktat till djävulen.
"Jag Daniel Salthenius giör med dig fan efterföljande Contract", började det.
Svartboken vid eken
Daniel Salthenius ville ha en sak. Djävulen skulle "nu strax gifwa mig Svartboken, och lämna henne wid denna Eeck", så att han skulle hitta den när han kom tillbaka nästa morgon. Om det inte gick, ville han i stället ha "en pung som aldrig trytes", full av riksdaler, karoliner och femtioöringar.
I gengäld lovade han att tjäna djävulen hela livet, och "efter min död höra tig til med kropp och själ".
Kontraktet hittades och Salthenius ställdes inför rätta. Straffet för djävulspakt var döden. Men universitetets konsistorium bad att dödsstraffet skulle bytas mot fängelse på vatten och bröd, med hänsyn till hans ungdom, och hovrätten dömde så. Senare blev han professor i teologi i Königsberg i Preussen.
29 mål i högsta domstolen
Salthenius var inte ensam. Historikern Soili-Maria Olli har gått igenom Justitierevisionen, den tidens högsta domstol. Mellan 1680 och 1789 behandlade den "29 fall av förskrivningar till Djävulen". Andra forskare har hittat fler i hovrätterna, och enligt Olli saknas en systematisk undersökning av hur många det var totalt.
Alla som åtalades i Justitierevisionen var män. Flest var soldater. Bland de andra fanns drängar, studenter, fogdar, skrivare och en båtsman. Enligt Olli var idén i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet spridd "speciellt bland soldater".

Pengar, tur och kärlek
Vad ville de ha? "I alla de förskrivningsmål som behandlades av Justitierevisionen hade de anklagade önskat sig pengar", skriver Olli.
Ofta bad de om mer. Framgång i yrket, tur i slagsmål, kortspel och lotterier, fina kläder, tobak och framgång i kärlek. Jägare ville bli säkra skyttar och soldater ville skyddas mot skott.
En man bad 1702 om att få låna 10 000 riksdaler av djävulen, med ett fast datum för återbetalningen.
Skrivet i blod
Kontraktet skulle enligt Olli skrivas under med eget blod och lämnas till Satan en torsdagsnatt på en kyrkogård eller vid en korsväg.
Soldaten Jöns Hasselgren på Bohus fästning skrev sitt i blod 1714. "Iag beder dig om penningar i 30 år sedan skall du ta både kropp och skiäl", skrev han. Han bad också djävulen att bevara honom "för skott och för alt annat som är ondt". Han bar kontraktet hopvikt i skon, även när han gick till nattvarden.
Uppbördsskrivaren Erik Ahlgren skrev sitt i blod 1727. Han klagade på att han skrivit flera gånger utan att få svar. "Iag wäntar härpå ett gunstigt swar och det i morgon afton", skrev han. Enligt rättshandlingarna skulle bödeln bränna kontraktet. Men det finns ändå kvar.
Straffen
Djävulspakt kunde enligt Olli dömas som trolldom, hädelse eller vidskepelse. Bland straffen som dömdes ut i de 29 målen fanns två halshuggningar med bränning på bål. Men de flesta straff var lindrigare: elva fängelsestraff på vatten och bröd, sex spöstraff och 28 uppenbara kyrkoplikter, alltså att göra bot inför församlingen i kyrkan. Samma person kunde få flera straff.
I ett mål som avgjordes 1769 hade myndigheterna iscensatt en överlämning på Långholmen i Stockholm. En mörkklädd polis spelade djävulen och tog emot kontraktet på stranden.
Böckerna
Svartkonstböckerna som Salthenius ville ha fanns på riktigt. Det var handskrivna böcker med formler och råd, som skrevs av och gick vidare mellan ägare.
Nordiska museet har flera. En bok med titeln "Negromänliska Saker" innehåller enligt museet sätt att hindra "Tiufvahand och Elldebrand", att besegra fiender, att få sin husbondes gunst och vad man gör "när en Bössa intet vil döda". Boken påstår själv att den översatts från hebreiska, grekiska och latin, men det går inte att veta om det stämmer.

Enligt folktron var det inte lätt att bli av med en sådan bok. Den som ägde den måste "försvärja sig under boken", skriver Segerstedt, som citeras av J. V. Palmqvist om Värmlands finnbygder. Om boken brändes eller kastades i sjön kom den tillbaka till ägaren.
Lappen i nyckelhålet
En torsdag i juli 1823 besökte provinsialläkaren O. Ch. Ekman Långlöts kyrka på Öland, tillsammans med kyrkoherden. I nyckelhålet till kyrkdörren hittade han en liten lapp, skriven med blod.
"Iag ion Olof son föreskrifver mig till helvittt för svartt konstt boka skull så att iag får den i måra bittag", stod det. Jon Olofsson skrev över sig till helvetet för att få svartkonstboken nästa morgon.

Lappen finns i dag på Nordiska museet. Den ligger i en liten pappersask med texten "Märkwärdig förskrifning".
Konstigt nog var det inte pengar som både Daniel Salthenius och Jon Olofsson ville ha av djävulen i första hand. De ville ha en bok.


