Bokstaven q som nästan försvann ur svenskan

Heter du Lindqvist, Blomqvist eller Lundqvist? Då bär du på en bokstav som nästan försvann ur svenskan.

För lite mer än hundra år sedan skrev svenskarna qvinna, qväll och qvarn. I dag skriver vi kvinna, kväll och kvarn. Men q försvann inte på det sätt som många tror.

Ett q som lät som k

Bokstaven q har funnits i svenskan länge. Redan i fornsvenska, medeltidens svenska, skrevs kvinna och kvarn ofta med q: qvinna, qvarn. I Nya testamentet från 1526 står det "qwinnor", och i bibeln från 1541 "quinna".

Q användes nästan bara framför v eller u. Enligt Svenska Akademiens ordbok, SAOB, betecknade q ett k-ljud framför u eller v. Qvinna uttalades alltså precis som kvinna. Det fanns ingen skillnad i uttalet, bara i stavningen.

Redan 1717 skrev läkaren och författaren Urban Hiärne, som också skrev om svensk stavning: "Q synes wara en öfwerflödigh bookstaf." Det dröjde ändå mer än 150 år innan förändringen tog fart.

Ordlistan som släppte in k

Under slutet av 1800-talet började allt fler skriva kv. Enligt språkforskaren Esaias Tegnér den yngre hade inget av förslagen från ett nordiskt stavningsmöte 1869 lättare att slå igenom än just k i stället för q.

Tegnér, som var med och formade Svenska Akademiens ordlista, skrev 1886 att ett q i kvist snart skulle räknas som en nästan föråldrad stavning: "När snart ett nytt århundrade randas, skall ett e i hjälte, ett q i kvist med säkerhet af det uppväxande släktet räknas som en nära nog föråldrad beteckning, jämförlig med hvad ett ph i filolog, ett c i rektor är för oss."

I ordlistans sjätte upplaga, som kom 1889, öppnade Akademien dörren. I förordet stod: "Utbytet af förbindelsen qv mot kv har på senare tid vunnit så stor spridning, att Ordlistan ansetts nu böra upptaga jämväl den senare beteckningen såsom af bruket medgifven." Kvinna fick stå vid sidan av qvinna.

Men qv var fortfarande huvudformen. Under bokstaven Q stod ett fyrtiotal uppslagsord, och med avledningar och sammansättningar ett par hundra, som qvarn, qvast och qvitto, med en kort anmärkning: orden "kunna äfven skrifvas med K".

Elva år senare var q borta

I nästa upplaga, från 1900, hade alla qv-ord flyttat till k. Under bokstaven Q stod nu bara bokstaven själv och ordet q-tecken. Från 1903 skulle regeringens egna texter, som Svensk författningssamling, där nya lagar trycks, följa den nya ordlistan, och andra myndigheter uppmanades att göra likadant.

Inte stavningsreformen

Många tror att q försvann med stavningsreformen 1906, när svenskarna slutade skriva hvad och godt. Men det stämmer inte. Regeringens cirkulär, alltså skrivelse, från 1906 gjorde 1900 års ordlista till norm i skolorna, med bara två ändringar: v-ljudet, där hv, fv och f blev v, och t-ljudet, där dt blev t eller tt.

Om q stod det ingenting. Det behövdes inte, för ordlistan hade redan tagit bort qv.

Namnen som behöll q

Det finns ett ställe där q aldrig försvann: efternamnen. Ordet kvist fick k, men många släkter behöll -qvist i sitt efternamn. Ordlistan bestämde hur vanliga ord skulle stavas, inte hur en familj skulle stava sitt namn. Andra släkter bytte, och därför finns i dag både Lindqvist och Lindkvist.

I dag är Lindqvist, med 15 640 bärare, ett av Sveriges 40 vanligaste efternamn, enligt Skatteverkets lista över efternamn. Lundqvist har 12 867 bärare och Blomqvist 8 732. Sammanlagt bär omkring 95 000 personer något av de 18 vanligaste q-namnen. Lindqvist är dessutom mer än tre gånger så vanligt som Lindkvist.

Utanför namnen finns q i dag nästan bara i ord från andra språk. Och sedan 2009 går det att ha Q som förnamn. Det året godkände Regeringsrätten, i dag Högsta förvaltningsdomstolen, bokstaven Q som förnamn för en pojke.

Konstigt nog försvann q ur nästan alla svenska ord för över hundra år sedan, men bara de vanligaste q-namnen bärs i dag av omkring 95 000 svenskar.