Titta på en kalender. Februari har 28 dagar, ibland 29. Aldrig 30.
Utom en gång, i Sverige. Den 30 februari 1712 var en helt vanlig dag för svenskarna. Ingen annanstans i världen fanns den. Hur gick det till?
Två kalendrar i Europa
Kring år 1700 levde Europa med två olika kalendrar. Den gamla, julianska kalendern hade ett litet fel. Den räknade med att ett år är 365 och en kvarts dygn långt, men i verkligheten är året ungefär elva minuter kortare. Elva minuter låter inte mycket. Men under århundradena hade felet vuxit till flera dagar, och påsken hamnade allt längre från vårdagjämningen.
Därför hade påven Gregorius XIII infört en ny kalender redan 1582. I de katolska länderna ströks tio dagar på en gång: efter den 4 oktober kom den 15 oktober. De protestantiska länderna tvekade länge. Det kändes inte självklart att följa påvens kalender.
Först år 1700 bytte Danmark och de protestantiska tyska staterna. Nu var det Sveriges tur.
En försiktig plan
Sverige ville också byta, men inte på en gång. Att hoppa över elva dagar på en natt lät krångligt. I november 1699 bestämde regeringen sig i stället för en försiktig väg. Sverige skulle stryka skottdagarna, en efter en, fram till 1740. Elva skottdagar, en vart fjärde år, skulle försvinna. Då skulle den svenska kalendern långsamt glida ikapp den nya.
Det fanns bara ett problem med planen, även om allt gick rätt. Under fyrtio år skulle Sverige med flit ha en kalender som inte stämde med någon annans. Varje brev till utlandet och varje handelsavtal skulle ha ett datum som ingen annan använde.
Första steget togs direkt. Skottdagen år 1700 ströks. Planen fungerade.
Sedan kom kriget.
Kriget kom emellan
Sverige var mitt i det stora nordiska kriget, och kungen, Karl XII, var långt borta på fälttåg. År 1704 skulle nästa skottdag strykas. Det blev inte av. Inte heller 1708.
Resultatet blev ett land med en egen kalender. Sverige låg en dag före den gamla julianska kalendern och tio dagar efter den nya gregorianska. Den svenska kalendern stämde alltså inte med någon annans i hela världen.
Kungens lösning
År 1711 satt Karl XII i Bender i det osmanska riket, efter nederlaget vid Poltava. Därifrån bestämde han att Sverige skulle ge upp försöket och gå tillbaka till den gamla kalendern.
Men för att komma tillbaka måste den dag som hade strukits år 1700 läggas tillbaka. Lösningen: en extra dag i februari 1712. Skottåret fick alltså två skottdagar, och månaden fick 30 dagar. Året blev 367 dagar långt.
I almanackan för 1712 står det svart på vitt: februari har 30 dagar.
Till slut, 1753
Sverige gick tillbaka till den julianska kalendern, men det höll inte i längden. År 1753 gjorde landet det som hade känts för krångligt ett halvsekel tidigare. Efter den 17 februari kom den 1 mars. Elva dagar försvann på en natt, och Sverige följde äntligen samma kalender som resten av Europa.
Det svenska kalenderförsöket blev en av de märkligaste omvägarna i kalenderns historia. Och den 30 februari 1712 finns kvar som ett datum som konstigt nog bara har inträffat i Sverige.