Den tyska staden som var svensk pant i hundra år

I den gamla hamnen i Wismar, en stad vid Östersjökusten i norra Tyskland, står två märkliga målade byster på var sin stolpe. De har målade ansikten och lejonhuvuden som mössor. Stadens invånare kallar dem Schwedenköpfe, svenskhuvudena.

Namnet brukar kopplas till att Wismar en gång var svenskt. I mer än 150 år var staden svensk. Och den slutade inte vara svensk på det vanliga sättet, efter ett krig. Den lämnades som pant.

Från hansastad till svensk stad

Wismar var en rik handelsstad i Hansan, ett förbund av handelsstäder runt Östersjön. Under trettioåriga kriget tog svenska trupper staden 1632.

I fredsavtalet 1648 fick Sverige formellt Wismar, tillsammans med ön Poel och området Neukloster. Staden blev ett så kallat rikslän: den svenska kungen fick den av kejsaren och styrde den, men formellt hörde den fortfarande till det tysk-romerska riket.

Fästning och domstol

För Sverige blev Wismar viktig. År 1653 inrättades en domstol i stadens slott Fürstenhof, Wismarer Tribunal. Den blev den högsta domstolen för alla Sveriges områden i Tyskland. Mål därifrån fick inte överklagas till kejsarens domstolar.

Svenskarna byggde också om staden till en fästning med vallar och bastioner. Enligt Wismars och Stralsunds världsarvsorganisation blev den en av de största fästningarna i norra och mellersta Europa.

Fästningen höll inte alltid. År 1675 erövrades Wismar av danska trupper, men staden kom tillbaka till Sverige några år senare. Under stora nordiska kriget gav sig den svenska garnisonen 1716. Året därpå sprängdes befästningarna, och Wismar fick aldrig bli fästning igen. Staden blev ändå svensk på nytt efter freden 1720.

Kungen behövde silver

År 1803 genomförde Sverige en myntrealisation. Det betydde att riksgäldskontorets sedlar löstes in mot silver, till två tredjedelar av sitt värde. För det behövdes silver.

Enligt Svenskt biografiskt lexikon lät kungen därför pantsätta Wismar för att få in de pengar i silver som behövdes.

Frågan togs upp redan 1799 med hertigdömet Mecklenburg-Schwerin, som låg runt Wismar, och året därpå började förhandlingarna. Den svenska förhandlaren, generalen Johan Christoffer Toll, föreslog att staden skulle lämnas som pant i stället för att säljas, eftersom ett köp ansågs krångligt enligt det tysk-romerska rikets lagar. Hundra år senare skrev regeringen att pantformen också valdes inte minst av hänsyn till opinionen i Sverige. Men i Tolls instruktioner stod att Sverige "enligt all förmodan knappast" skulle köpa tillbaka staden.

Avtalet i Malmö

Den 26 juni 1803 skrevs avtalet under i Malmö. Wismar, Poel och Neukloster lämnades som pant till hertigen av Mecklenburg-Schwerin för 1 250 000 riksdaler i Hamburgvaluta, betalt i omgångar.

Hertigen tog över makten i staden. Men efter fulla hundra år skulle Sverige ha rätt att köpa tillbaka allt. Då skulle Sverige betala tillbaka summan plus ränta. Räntan var fem procent om året, men två procent drogs av, eftersom hertigen ju fick inkomsterna från området. De återstående tre procenten lades till lösensumman varje år, så att den växte. Om Sverige inte köpte tillbaka staden skulle avtalet automatiskt gälla i hundra år till.

Avtalet hade också andra villkor. Hertigen tog över Sveriges gamla löfte att aldrig befästa staden igen, och hamnen fick aldrig bli örlogshamn, alltså hamn för krigsfartyg, åt någon främmande makt.

För Sverige var det en bra affär, enligt historikern C. Fr. Lundin, som citeras i regeringens förslag 1903. Räntan på pengarna var mer än dubbelt så stor som det Wismar normalt brukade ge i inkomster.

Hundra år senare

År 1903 hade de hundra åren gått. Regeringen räknade ut att det skulle kosta omkring 96 miljoner kronor att köpa tillbaka Wismar. Den skrev också att även om pengarna hade funnits skulle opinionen i Sverige resa sig mot att lösa in en befolkning "af främmande nationalitet".

Riksdagen sa ja till att avstå från rätten att lösa tillbaka staden. Den 20 juni 1903 skrev Sverige under två avtal i Stockholm, ett med Mecklenburg-Schwerin och ett med Tyska riket. När avtalen hade godkänts i augusti 1903 var Wismar inte längre svensk pant.

Svenskhuvudena

Den svenska tiden har inte glömts i Wismar. Originalen till svenskhuvudena skadades 1902 när en finsk pråm körde på dem, och året därpå sattes kopior i gjutjärn upp. Ett av originalen, i snidad ek, finns på stadsmuseet Schabbellhaus. Var de kom ifrån är inte helt klart. Troligen var de en gång utsmyckning på ett fartyg.

Ett hus från 1300-talet i staden heter Alter Schwede, den gamle svensken. Namnet kommer enligt staden från en restaurang som öppnades där 1878 till minne av den svenska tiden.

Varje år i augusti firar staden en Schwedenfest, en svensk fest, till minne av den svenska tiden. Och när Unesco 2002 gjorde de gamla stadskärnorna i Wismar och Stralsund till världsarv, nämndes att städerna var viktiga för det svenska riket på 1600- och 1700-talen.

Om Sverige inte hade gjort något 1903 hade panten förlängts automatiskt. Konstigt nog hade Wismar då formellt varit svensk pant ända till 2003.