Gammalsvenskby, byn i Ukraina där man har talat svenska sedan 1782

Vid floden Dnepr i södra Ukraina ligger en by där människor i över 240 år har burit svenska efternamn och talat en egen gammal svensk dialekt.
Den heter Zmiivka i dag. Men på svenska heter den Gammalsvenskby.
Svenskarna på Dagö
Historien börjar på Dagö, en ö utanför Estland. Där hade svenskar bott sedan medeltiden. Under 1700-talet blev Estland ryskt, och de svenska bönderna hamnade i konflikt med den nya godsägaren, greve Karl Magnus Stenbock, om sina gamla rättigheter.
Lösningen kom från kejsarinnan Katarina den stora. Den 8 mars 1781 beslutade hon att de svenska bönderna, "in total around 1000 persons female and male", skulle flyttas till de nya ryska områdena vid Svarta havet. Där skulle de bli kronobönder.
De flesta källor kallar det en tvångsförflyttning. Historikern Andrej Kotljarchuk beskriver det som en frivillig flytt, men som resultatet av konflikten med godsägaren.

Vandringen
Den 20 augusti 1781 gav de sig av. Enligt den ryska överstens lista var de 967 personer, troligen egentligen omkring 1 000. De hade med sig hästar, oxar och kärror, och de gick genom nuvarande Estland, Lettland och Belarus.
Vintern tillbringade de i en by i nuvarande Ukraina. Där bröt smittkoppor och andra sjukdomar ut. I januari 1782 rapporterade guvernören att 86 hade dött, 30 vuxna och 56 barn.
Den 1 maj 1782 kom de fram, efter omkring nio månader. Kyrkboken räknade 535 personer. Det fanns nästan inga hus, och många blev sjuka. I mars 1783 levde bara 135 av dem.
En svensk by i Ryssland
De som överlevde byggde upp byn. En träkyrka byggdes redan 1787, och 1885 invigdes en kyrka i sten, med pengar som samlats in bland annat i Sverige.
Den förste prästen kom från Finland, som då var svenskt, men han stannade bara några år. Sedan klarade sig byn länge utan präst. Från 1800-talet hörde den till en tysk församling med tyska präster, och först 1922 fick byn en egen präst, Kristoffer Hoas, som prästvigdes i Uppsala.
Men språket överlevde. Byborna talade estlandssvenska, en dialekt som enligt Isof hör till de östsvenska målen. Den har bevarat gamla drag, till exempel diftonger som i "stain" för sten. Den har också lånat ord från bland annat estniska och tyska.
Hem till Sverige
Efter revolutionen blev livet allt svårare. Under svälten 1922 fick byn hjälp från Svenska Röda korset. Religionsundervisning hade förbjudits i skolan redan 1921, och 1927 och 1928 blev skördarna dåliga och skatterna steg.
Den 30 juni 1928 beslutade ett bymöte att ansöka om att få flytta till Sverige, och nästan alla vuxna, 492 personer, skrev under. Prästen Kristoffer Hoas reste till Moskva och Stockholm och skrev tillsammans med sin sekreterare omkring 2 000 brev på åtta månader. Våren 1929 gav Sverige tillstånd.
Den 1 augusti 1929 kom omkring 880 svenskbybor till Trelleborg med färjan från Tyskland. Prins Carl, ordförande i Svenska Röda korset, höll välkomsttal.
Men mottagandet blev inte vad de väntat sig. Enligt Isof blev många sårade av att de hälsades "välkomna till Sverige" i stället för hem. De fick bo i gamla kaserner i Jönköping. Sedan spreds familjerna ut över landet för att arbeta på gårdar och i industrin, och de fick inte bo samlat i en egen by. Många slog sig till sist ner på Gotland och i Västergötland.


Tillbaka till Stalin
Inom två år hade omkring 250 av svenskbyborna rest tillbaka till Sovjetunionen. Skälen var flera. De fick inte bo samlat, familjer hade splittrats, och svenska kommunister bedrev kampanj för att de skulle återvända.
Byn döptes om till Röd Svenskby. Där bildades Sovjetunionens enda svenska kolchos, ett kollektivjordbruk, uppkallat efter Sveriges kommunistiska parti. Den gamla kyrkan blev klubbhus med biograf, och tornet drogs ner med en traktor.
1932 och 1933 kom den stora svälten i Ukraina. Miljoner dog. Även i Röd Svenskby var det svält. Men enligt Kotljarchuk dog ingen där, eftersom byborna fick matpaket och pengar från släktingar och Röda korset i Sverige.
Några år senare kom Stalins terror. 1937 och 1938 greps 22 bybor, enligt Kotljarchuk. De anklagades för att tillhöra en påhittad svensk spionorganisation och avrättades.

Kriget och efteråt
Under andra världskriget räknades byborna som tyskar av den tyska ockupationsmakten. 1943 flyttades de västerut tillsammans med sina tyska grannar. Omkring 50–60 kom till Sverige 1945. Många av de andra skickades till arbetsläger i Sovjetunionen. Hur många är osäkert, och källorna anger allt från omkring 100 till 250.
Först i slutet av 1980-talet kunde kontakterna med Sverige återupptas på allvar. 1989 byggdes den gamla svenska kyrkan upp igen, som ortodox kyrka. 1992 bildades åter en svensk-luthersk församling, som fick dela kyrkan med de ortodoxa. 2008 besökte kungen och drottningen byn under ett statsbesök i Ukraina.
Kriget i dag
Våren 2022 ockuperades byn av ryska trupper. I november samma år drog sig trupperna tillbaka, men byn ligger nära fronten och har sedan dess beskjutits. I juni 2024 förstördes den tysk-lutherska kyrkan av ryska drönare, och den 1 juli 2024 träffades den gamla svenska kyrkan, där både ortodoxa och lutheraner höll gudstjänst.
Av de omkring 2 500 som bodde i byn före invasionen fanns sommaren 2024 bara omkring 70 kvar, enligt SVT. Sedan dess har ännu fler flytt.

Konstigt nog var det, enligt Kotljarchuk, paket och pengar från Sverige, landet de just hade lämnat, som räddade Röd Svenskby från svältdöden.


