Andrées ballongfärd, de tre som försvann på väg mot Nordpolen

Det är den 11 juli 1897 på Danskön, en liten ö vid Svalbard långt norr om Norge. En jättelik ballong av sidenväv, över 20 meter i diameter, lyfter långsamt från marken. I korgen står tre svenskar.

De ska flyga till Nordpolen. Ingen människa har varit där.

Det blir sista gången någon ser dem levande.

Ingenjören med en dröm

Salomon August Andrée var 42 år och ingenjör på Patentverket i Stockholm. Han hade flugit ballong flera gånger och var övertygad om att man kunde nå Nordpolen genom luften.

Med sig hade han Nils Strindberg, 24 år, som var fotograf på resan, och Knut Frænkel, 27 år, en ingenjör och idrottsman som skulle sköta vädermätningarna. Strindberg var förlovad med Anna Charlier och skrev meddelanden till henne i sin dagbok.

Expeditionen fick pengar från bland andra Alfred Nobel och kung Oscar II. Ballongen byggdes i Paris och fick namnet Örnen.

Redan sommaren 1896 hade de försökt, men vinden blåste hela tiden från fel håll. Då var det meteorologen Nils Ekholm som skulle följa med. Han hade mätt att ballongen läckte gas och vägrade följa med igen om den inte byttes ut. Hans plats togs av Knut Frænkel. Ett år senare var de tillbaka.

Problemen började direkt

Starten gick dåligt. När ballongen lyfte lossnade de flesta av de långa linor som skulle hjälpa till att styra den. Över 500 kilo rep försvann, och ballongen steg högre än planerat. Där uppe läckte den gas snabbare.

Efter ungefär tio timmars fri flygning började ballongen tappa höjd. Under nästan två dygn studsade den fram över isen. Den 14 juli 1897 landade den på packisen.

Innan landningen hade de skickat iväg brevduvor med meddelanden. En av dem sköts av ett norskt fartyg. Meddelandet var daterat den 13 juli och innehöll orden "Allt väl ombord".

Nils Strindberg tog en bild. Den visar Örnen liggande på isen, och den har blivit en av de mest kända bilderna i svensk historia.

Marschen över isen

De tre lastade sina tre slädar och började gå. Varje släde vägde först över 200 kilo. Planen var att nå ett förråd med mat på Frans Josefs land.

Men isen rörde sig. Den drev åt motsatt håll, så hur långt de än gick kom de knappt närmare. I början av augusti ändrade de kurs.

De levde till stor del på isbjörnskött, men också på säl och valross. De hade inga pälsar, bara kläder av ylle och regnkläder.

Den 12 september bestämde de sig för att övervintra på ett isflak och byggde en hydda av snö. Men den 2 oktober sprack flaket under dem. Några dagar senare tog de sig i land på Vitön, en glaciärtäckt ö längst österut i Svalbard.

Trots allt var stämningen länge god. "Ingen har förlorat modet. Med sådana kamrater bör man kunna reda sig under snart sagdt hvilka omständigheter som helst", skrev Andrée i sin dagbok.

Strindbergs sista sammanhängande anteckningar är från den 7 oktober, Andrées från den 8 oktober. Sedan blir det tyst. Strindberg dog först, och de andra lade honom i en klippskreva.

Fyndet 33 år senare

I 33 år visste ingen vad som hänt. Det kom falska rykten om att de setts i olika delar av Arktis, och synska personer hävdade att de visste var de fanns.

Sommaren 1930 var ovanligt varm, och havet runt Vitön var nästan isfritt. Den 5 augusti gick några män från det norska fartyget Bratvaag i land på ön. De hittade en båt. I den låg en båtshake märkt "Andrées polarexpedition, 1896".

De hittade också kropparna efter Andrée och Strindberg. En månad senare kom ett annat fartyg till ön och hittade Frænkel. Där fanns också en plåtlåda med Strindbergs film.

Bilderna som överlevde

Filmen hade legat i is och vatten i 33 år. Ändå lyckades John Hertzberg på KTH framkalla ett nittiotal bilder. De visar livet på isen: ballongen, slädarna, tältet och de tre männen. I november 1930 publicerades bilderna.

Den 5 oktober 1930 kom kvarlevorna till Stockholm med kanonbåten Svensksund. Det blev en stor begravning. Enligt tidningarna såg omkring 100 000 människor processionen. Andrée, Strindberg och Frænkel vilar i en gemensam grav på Norra begravningsplatsen.

Vad dog de av?

Det vet ingen. Kropparna kremerades utan att undersökas.

Den mest kända teorin är trikinos, en sjukdom man kan få av rått eller dåligt kokt isbjörnskött. Andra har föreslagit kyla, utmattning, förgiftning eller kolmonoxid. Läkaren och författaren Bea Uusma, som ägnat många år åt gåtan, har visat att Strindbergs kläder har revor som tyder på att han kan ha dödats av en isbjörn. Vad de andra två dog av vet ingen.

Sommaren 2024 var Bea Uusma med när forskare för första gången fick gräva arkeologiskt på Vitön. Boken hon skrev efteråt, Vitön, fick Augustpriset 2025 för bästa fackbok. Gåtan lever alltså vidare, nästan 130 år senare.

De tre ville bli först till Nordpolen. Konstigt nog är det inte resan dit som gjort dem kända, utan bilderna som låg gömda i isen i 33 år.